“We’re all Swedes Now”

73079997MG008_forumsäger Nouriel Roubini, ekonomen vars profetior om den pågående finanaskrisen gett honom öknamnet “dr Doom”, syftandes på Sveriges hantering av sin bankkris 1992. Svenska staten köpte då upp och nationaliserade ett antal banker som blivit insolventa av fallande huspriser (precis som fallet är i USA nu). Tillgångarna såldes sedan av ett par år senare med endast små nettoförluster för svenska skattebetalare. Operationen verkar betraktas mer eller mindre unisont som framgångsrik.

Men även om nationalisering har haft stöd bland ekonomer redan från krisens första dag, däribland av Roubini och Krugman, så har det hela tiden haft en närmast blasfemisk innebörd politisk. Till och med “progressiva” Obama sade nyligen:

Obviously, Sweden has a different set of cultures in terms of how the government relates to markets and America’s different. And we want to retain a strong sense of that private capital fulfilling the core — core investment needs of this country.

Så alltmedan USA sitter fast i sin kulturella och ideologiska självbild spenderas hundratals och åter hundratals miljarder dollar på att ge misskötta banker och finansiella institutioner konstgjord andning, ofta utan vare sig krav eller garantier. Läste någonstans att de största bankerna nu tagit emot mer pengar (i lån etc) än vad de själva är värda på marknaden, vilket kanske säger en del om hur ineffektiv den strategin är. Allt för att bibehålla myten om det ofelbara med privatisering och frimarknad.

Chalmers Johnson talar om fyra faktorer bakom fallen av Rom, Sovjetunionen och andra imperium genom historien: ideological rigidity, imperial overstrech, inability to reform och slutligen bankruptcy. USA visar tydliga tecken på de två förstnämnda och gryende tecken på de övriga två. Den brännande frågan lär fortsätta vara förmågan att förändras; kan man börja släppa på sina ideologiska tvångstankar? Kan man reformera det svindyra och alltmer hemlighetsfulla Pentagon, kan man hitta en mer ödmjuk och hållbar inställning gentemot omvärlden o.s.v.?

Advertisements

Spelberoendet på Wall Street

Nyblivne Nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman frågar sig hur den förödande amerikanska fastighetsbubblan kunde undgå så många ekonomer. En förklaring menar han kan ha varit inflytandet från f.d. Fed-ordföranden Alan Greenspan:

So why did so few people point out the obvious? One answer may be that macroeconomists, in particular, didn’t want to go up against bubble denier Alan Greenspan, which might get them blackballed from Jackson Hole and all that. But overall, the failure to see the most obvious bubble of my lifetime remains a puzzle.

roulette110807Det skulle inte förvåna mig om den bästa förklaringen till finansiella bubblors uppkomst och fall finns inte inom ekonomisk teori eller inom politik, utan inom missbrukspsykologi. Kärnverksamheten på Wall Street liknar i mycket just ett spel, om än ett sofistikerat sådant: investerare och affärsmän satsar pengar på olika typer av transaktioner i syfte att generera vinst. Att det sedan handlar om diverse finansiella instrument istället för spelmarker, och pris- och värdefluktuationer istället för tärningar, innebär ändå ingen principiell skillnaden från ett godtyckligt casinospel.

Spelet på Wall Street var länge framgångsrikt. Avregleringar under 90-talet (förespråkade av bl a just Greenspan) öppnade för en rad nya affärsmöjligheter inom finans. Höga bonusar och arvoden gjorde att unga talanger lockades till branschen. Självförtroendet växte och man började göra allt djärvare drag med allt högre insatser (som sub-prime lending).

De till synes ändlösa framgångarna (som skulle visa sig vara illusioner) gjorde emellertid att självförtroendet övergick i övermod och hybris. Branschen började se sig som oövervinnerlig och riskmedvetenheten gick förlorad. Man hade inlett ett slags kollektivt spelmissbruk. Ingen vet än idag hur många triljoner dollar som “spelats bort”.

Ett av grunddragen hos en missbrukare är förnekan. Missbrukaren vill inte inse sitt missbruk eller dess negativa effekter. Man intalar sig att man har kontroll över situationen och kan “sluta när man vill”. Man äntrar en ond spiral av självbedrägeri och självförnekan. Det har visat sig i ruinerna efter banker som gått i konkurs under året att investerarna uppvisat ett liknande beteende. Framgångar födde allt större risktagande och insatser. Förluster doldes medan man försökte “vinna tillbaka” det man förlorat, ofta i desperation. Förnekelsen gjorde att detta pågick utan hejd tills allting var förlorat, både egna tillgångar och lån (ibland 30 ggr de egna tillgångarna).

Ett annat grunddrag är försvaran; i ett fördjupat stadie av sitt missbruk börjar missbrukaren försvara sitt beteende gentemot omgivningen. Råd, hjälp och annan yttre inblandning stöts bort. Finansbranschens försvar för sin egen verksamhet var att motverka reglering; genom lobbyism och genom inflytande från mäktiga frimarknadsideologer som Robert Rubin och Lawrence Summers (båda nu i Obama’s team). Inga regleringar, ingen inblandning. Inledningsvis ville finansdepartementet ha auktoritet att spendera TARP-paketets 850 miljarder dollar helt utan översikt och retroaktivt ansvar (!). TARP kallades också, passande nog: “a fix for Wall Street”.

Finansiell dimma

paulson_span1sDet har ironiskt nog visat sig att de kanske minst användbara källorna för att följa finanskrisen i USA är de personer och institutioner som står i dess centrum: finansdepartementet, Federal Reserve och deras respektive representanter. Make till dåliga prognoser och aningslöshet — ackompanjerat till ett språk av terminologi-istället-för-substans-typ — får man leta efter. Oerfaren inom nationalekonomi som man är gav jag Bernanke, Paulson, Kashkari m fl länge “tvivlets fördel”, men så inte längre.

Något som t ex inte stämmer är hur orubblig tvärsäkerhet kan varvas med ombytligt och inkonsistent handlande. I våras, innan stormen brutit ut (fastighetsbubblan sprack under hösten 2007 men effekterna hölls tillbaka av flera räntesänkningar), försäkrade man att att “the fundamentals are sound”. Sedan gick Bear Stearns omkull i mars och köptes upp av JPMorgan, med ekonomiskt stöd från Fed, varpå det försäkrades att nu var det värsta över och att det var slut med interventionism. Men finansjättarna föll likväl som dominobrickor; Fannie Mae och Freddie Mac (räddades för $100Mdr), Lehman Brothers (konkurs) och AIG (räddades för $80Mdr, idag $140Mdr).

Men det slutade inte med det. I slutet på september, efter att börsen börjat löpa amok, krävde Paulson och Bernanke att kongressen skulle bevilja dem hundratals miljarder dollar till att köpa upp “toxic assets” som tyngde ner många företags räkenskaper och hindrade dem att fylla sina funktioner. Detta uppgav man, i alarmerande ordalag, var den enda och rätta lösningen — annars väntade upplopp och undantagstillstånd. Knappt hade krispaketet (eller TARP som det kom att kallas) klubbats igenom förrän kursen helt lades om. “As the situation worsened, the facts changed” hävdade Paulson. No shit. Nu var det plötsligt allt ifrån kreditkortsskulder till studielån som skulle finansieras med pengarna. Senaste nytt är att även bilindustrin står med mössan i hand.

Eller ta Paulsons op-ed i NY Times så sent som idag. Först gör han flera uttalanden om ovissheten kring finanskrisen: “this financial crisis is unpredicatble and difficult to counteract”, “there is no playbook for responding to turmoil we have never faced”. Ändå kan han ge resoluta besked om nyttan med TARP (vars slutgiltiga funktion alltså inte ens är fastställd än): “recovery will happen much, much faster than it would have had we not used TARP to stabilize our system.”. Han kan rimligen inte vara både rådlös och rådig på samma gång.

Jag kan inte avgöra om den ena åtgärden är bättre än den andra (inte många andra heller tydligen) men allt kan inte stå rätt till när en så stor diskrepans mellan ord och handling råder hos de allra mest insatta specialisterna. Det klingar inte rent. Antingen är det så att de egentligen inte vet vad de håller på med. Att de famlar i mörkret men försöker ge sken av motsatsen för att “lugna marknaden” (men hur lugnande är det när man gör fel om och om igen!?). Detta får väl ses som det mest troliga — om än inte helt betryggande — alternativet.

Det andra alternativet klingar mer av konspirationsteori men tål att nämnas — att de inblandade är så korrupta och inkorporerade i företagsvärlden (Paulson var t ex CEO på Goldman Sachs ända till 2006) att de delar ut miljarder i statligt stöd till sina Wall Street-kompisar med ena handen och trollar fram dimridåer för allmänheten med den andra.

Chockindoktrinering?

Steg ett: definiera krisen. Från fredagen, när Bernanke & Paulson förberedde kongressen för sitt kommande krispaket; Congressional Leaders Stunned by Warnings:

It was a room full of people who rarely hold their tongues. But as the Fed chairman, Ben S. Bernanke, laid out the potentially devastating ramifications of the financial crisis before congressional leaders on Thursday night, there was a stunned silence at first.

“When you listened to him describe it you gulped,” said Senator Charles E. Schumer, Democrat of New York.

[…] the congressional leaders were told “that we’re literally maybe days away from a complete meltdown of our financial system, with all the implications here at home and globally.”

Steg två: definiera lösningen. Från lördagen; Administration Is Seeking $700 Billion for Wall Street Bailout (utkast till förslaget):

Extraordinära omständigheter, extraordinära befogenheter:

The proposal, not quite three pages long, was stunning for its stark simplicity. It would raise the national debt ceiling to $11.3 trillion. And it would place no restrictions on the administration other than requiring semiannual reports to Congress, granting the Treasury secretary unprecedented power to buy and resell mortgage debt.

Kampanjen pågår:

Mindful of a potential political fight, Mr. Paulson and Mr. Bernanke held a series of conference calls with members of Congress on Friday to begin selling them on the proposal, and to assure them that action was needed not just to help Wall Street but everyday Americans as well.

Krismentalitet; lyd utan att tänka:

Senator Mitch McConnell of Kentucky, the Republican leader, said in a statement: “This proposal is, and should be kept, simple and clear.” He added, “Simply put, now is not the time for partisan plans or pet projects.”

En synvinkel från Jim Bunning, republikansk senator från Kentucky:

“The free market for all intents and purposes is dead in America,” Mr. Bunning declared on Friday. “The action proposed today by the Treasury Department will take away the free market and institute socialism in America. The American taxpayer has been misled throughout this economic crisis. The government on all fronts has failed the American people miserably.”

Eller som Paul Krugman säger på sin blogg:

Treasury needs to explain why [the bailout plan] is supposed to work — not try to panic Congress into giving it a blank check.

Turbulent vecka på Wall Street

Måndag 15/9: Den av bolånekrisen hårt drabbade banken Lehman Brothers går omkull. Förhandlingar om uppköp har gjorts med Bank of America och Barclays in i det sista. Ben Bernanke och Henry Paulson, som dittills gett dubbla budskap i sitt förhållningssätt till den fria marknaden genom att förespråka icke-interventionism samtidigt som man genomfört rekordstora övertaganden av Bear Sterns, Fannie Mae och Freddie Mac, hade denna gång gjort klart att Lehmans öde låg i marknadskrafternas händer.
Dow Jones -4.42%

Tisdag 16/9: Börsraset fortsätter men bromsas upp efter rykte om räntesänkning. Bernanke och Paulson möts på tisdagkvällen men beslutar sig för att lämna räntan orörd av rädsla för (ännu) mer inflation. Beslutet följer den nya hårdare linjen och emottas positivt av analytiker.

Situationen blir dock en annan bara timmar senare när förlusttyngda försäkringsbolaget A.I.G. får sitt kreditvärde nedgraderat. Konkursen ser ut att vara ett faktum när pappa Fed åter öppnar plånboken. A.I.G. anses vara “too big to fail” och köps upp för $85 skattemiljarder.
Dow Jones +1.30%

Onsdag 17/9: Fallet fortsätter. Federal Reserve, amerikanska finansdepartementet och deras internationella motsvarigheter gör en samlad ansträngning, man förser bl.a. marknaden med uppåt $200 miljarder i likviditet, men utan effekt.
Dow Jones -4.06%

Torsdag 18/9: Kraftigt fall under första halvan av dagen. Ben & Henry tycks nu ha skrotat alla ambitioner om att hålla sig utanför och lägger in en ny växel; förbud mot short selling (handel med aktier som man tror kommer sjunka i värde) och annonsering av ett gigantiskt krispaket där staten ska köpa upp problematiska tillgångar eller “toxic assets”, t.ex. huslån där låntagaren är på väg mot konkurs, som tynger ner marknaden. Detaljerna är få men man pratar om “the mother of all bailouts”.
Wall Street drar en lättnadens suck och Dow Jones stänger på +3.86%

Fredag 19/9: Börsen går upp. Wall Street tycks hålla andan inför vad krispaketet ska visa sig innehålla.
Dow Jones +3.35%

Lördag 20/9: I skrivandets stund: Krispaketet går ut på att köpa upp tillgångar för $700 miljarder. Taket för USAs statsskuld höjs till $11.700 miljarder.