Så säger Nouriel Roubini, ekonomen vars profetior om den pågående finanaskrisen gett honom öknamnet “dr Doom”, syftandes på Sveriges hantering av sin bankkris 1992. Svenska staten köpte då upp och nationaliserade ett antal banker som blivit insolventa av fallande huspriser (precis som fallet är i USA nu). Tillgångarna såldes sedan av ett par år senare med endast små nettoförluster för svenska skattebetalare. Operationen verkar betraktas mer eller mindre unisont som framgångsrik.
Men även om nationalisering har haft stöd bland ekonomer redan från krisens första dag, däribland av Roubini och Krugman, så har det hela tiden haft en närmast blasfemisk innebörd politisk. Till och med “progressiva” Obama sade nyligen:
Obviously, Sweden has a different set of cultures in terms of how the government relates to markets and America’s different. And we want to retain a strong sense of that private capital fulfilling the core — core investment needs of this country.
Så alltmedan USA sitter fast i sin kulturella och ideologiska självbild spenderas hundratals och åter hundratals miljarder dollar på att ge misskötta banker och finansiella institutioner konstgjord andning, ofta utan vare sig krav eller garantier. Läste någonstans att de största bankerna nu tagit emot mer pengar (i lån etc) än vad de själva är värda på marknaden, vilket kanske säger en del om hur ineffektiv den strategin är. Allt för att bibehålla myten om det ofelbara med privatisering och frimarknad.
Chalmers Johnson talar om fyra faktorer bakom fallen av Rom, Sovjetunionen och andra imperium genom historien: ideological rigidity, imperial overstrech, inability to reform och slutligen bankruptcy. USA visar tydliga tecken på de två förstnämnda och gryende tecken på de övriga två. Den brännande frågan lär fortsätta vara förmågan att förändras; kan man börja släppa på sina ideologiska tvångstankar? Kan man reformera det svindyra och alltmer hemlighetsfulla Pentagon, kan man hitta en mer ödmjuk och hållbar inställning gentemot omvärlden o.s.v.?
DISKREPANS 