“Don’t use social media for serious issues” and the rise of self-censorship

selfcensor

I suppose there are different ways to react when it comes to the newly leaked (though unsurprising) world wide surveillance programs by the NSA. One can, for instance, protest it by asserting fundamental rights to privacy and free speech, or reject the red herring pretexts of “security”, or remind people that indiscriminate, unchecked governmental surveillance is destined for abuse and corruption, etc. Or, as Anne-Marie Eklund Löwinder proposes in the DN article “Don’t use social media for serious issues”, we should simply submit to the realities of this Brave New World and limit our online social outings to lightweight subjects like “choice of breakfast” and “pictures of cats” [translated]:

According to Anne-Marie Eklund Löwinder one should be self-critical about what stories to share. To say what you’ve had for breakfast, that you’ve taken a walk, or to post pictures of your cat is fairly innocent.
– That’s about the level you should limit yourself to. Social media is not to be used for more serious issues, she says.

And even though what you post might be legal now, who knows what will happen later:

– Today we live in a democratic society, but that can change and what you do might become illegal. […] The point is that everythings that is used can also be abused. The lesser information there is stored about you and what you do, the lesser the risk for abuse.

The logic behind Löwinder’s advice seems to be that in order to avoid repercussions for one’s opinions – or even future hypothetical criminality – we should render ourselves irrelevant by sticking to trivialities. If this self-capitulating mentality doesn’t froth the mouths of the totalitarian surveillance state architects then nothing will. Who needs big, noisy dictatorships when the citizenry is already self-monitoring and self-censoring?

This also illustrates the process by which surveillance becomes self-perpetuating. The NSA could possess all the resources in the world; surveilling everyone all the time still wouldn’t be plausible. The trick instead is to instill in people a fear of being monitored, since this will cause the individual to monitor herself. Hereby surveillance transforms from a technical to an organic modus operandi, from being imposed to being incepted.

Hollywood actor Jason Beghe used the phrase “It’s a put yourself in jail type of thing” in his lengthy 2008 interview about his time in Scientology. In it, he lays out in great detail what lured him to the cult-like organization, the mental breakdown he faced while staying and the hardships of leaving. One of recurrent themes in his testimony is how he made himself stay, despite getting worse and worse by the practices. He ponders:

If I’m trying to enslave somebody, the last thing I want to do is have to worry about fucking keeping the key in the lock, and you know, the best trap is the kind that will keep himself in jail.

In the case of Scientology, part of the reason people stay is its culture where parishioners are constantly indoctrination to believe that they are to blame for any setback, failure or lack of personal or organizational gain. It’s never Scientology’s fault, it’s your own fault. You need to sort your own issues out. You need to change because the technology is perfect. It is an oppressive and subjugating structure by design.

This game of blameshifting ties in to the notion that it’s somehow the surveillance victim who is expected to take measures and impose self-censorship. Though doing so may still be a rational decision, advocating it under any other premise than extreme measures to draconian circumstances is irresponsible and subjugates the victim under the surveillance apparatus.

I do think Löwinder in general makes a correct observation, but is then diametrically wrong in her solution. We as citizens should indeed stay well aware about the implications and dangers of data collection and surveillance, whether by government or by private companies. But the solution certainly isn’t to restrain expression – but to defend our liberties, demand checks and balances and stay vigilant of abuses of power. And, most importantly, to keep mixing up the everyday postings about cats or coffee foam with the hard, important issues.

DN
The Guardian: SA collecting phone records of millions of Verizon customers daily
Atlantic: 71% of Facebook Users Engage in ‘Self-Censorship’

SNL skit on the Hagel hearings

As always, sensitive political issues are most effectively addressed with satire, and few are more skilled at that than the SNL crew:

Update. None other than Abe Foxman, the ADL head, has raised his voice in denunciation of the skit, expressing his “deep concerns” in a public letter to SNL (note that the skit never aired officially – the above clip is just a rehearsal). While admitting that “this is classic satire of the SNL variety”, he worries that for a “smaller minority”, “elements of the skit could play into the worst kind of [anti-semitic] ideas”. While that’s of course true, the same logic can be applied to any satire or anything at all really. But that doesn’t stop him from poking at quite basic free-speech rights by “wish[ing] that someone had exercised better judgment by keeping this piece from going up on the Internet”. Nevertheless – if Mr Foxman really does worry about hotbeds for “the worst kind of ideas”, he should focus on the absurdities of the actual hearings instead of parodies thereof.

Today in cognitive dissonance: Bruce Willis worries about his rights

Bruce Willis fears that stricter gun laws will end up robbing him of his right to bear arms, supposedly clueless that his own government now claims the right, in the name of national security, to rob him of his life, without a trial or even a motivation. We’ve seen this dissonant complex of assertiveness and ignorance before:

topgun9f-1-web

Alarmism om Iran på DN

Clas Svahn på DN spottade igår ur sig en artikel som refererades på detta sätt på förstasidan:

Bildtexten säger (emfas tillagd)

Satellitbilderna tros visa hur Iran rensar undan beivs [sic] för kärnvapenutveckling

och ingressen sedan

Iran genomför sedan några veckor en rensning av den anläggning där Väst misstänker att landet utfört experiment med atomvapen

Redan i titeln förutsätts alltså inte bara att Iran har ett kärnvapenprogram — något som motsägs av USAs egna underrättelsetjänst — utan att de dessutom “rensar bort” bevisen för det från omvärldens ögon. Så vem är det som säger detta? Vem är “Väst”!? Detta besvaras varken i artikeln eller i dess källor. På artikelsidan är titeln dessutom en annan; “Iran misstänks förstöra kärnvapenbevis”, det vill säga “rensar bort” är ersatt med “misstänks förstöra”, vilket ju är någonting helt (om än fortfarande onödigt inflammatorisk). Misstänka kan man alltid göra, det är t ex vad IAEA, som är en av artikeln källor, ska göra i egenskap av kärnvapeninspektörer, men att riva av ”Iran rensar bort kärnvapenbevis” utan källhänvisning och i direkt kontrast med vad de flesta i “Väst” faktiskt tror är inget annat än kass journalistik och skrämselpropaganda.

Men det mest anmärkningsvärda är artikelns primära källa, en rapport från tankesmedjan ISIS eller Institute for Science and International Security. Tankesmedjor och “non-profit organizations” med den typen av namn är i princip garanterat något annat än vad de utger sig för att vara. Mycket riktigt, en kort efterforskning visar att ISIS inför Irak-kriget 2003 producerade en lång rad rapporter med insinuationer och “misstänkta” satellitbilder om Iraks icke-existerande kärnvapenprogram. David Albright, en av ISIS grundare, är citerad att personligen tro Irak skulle besitta både kemiska, biologiska och nukleära vapen. Den falska informationen som florerade kring Iraks kärnvapenprogram ledde till ett katastrofalt krig med hundratusentals döda civila och likheterna med vad exakt samma organisation och samma personer gör nu med Iran är slående, men detta har tydligen Clas Svahn ingen kommentar till.

Uppdatering

En ny skrämsel- och spekulationsfylld artikel lät inte vänta på sig från DN. Denna gång handlar det om hur atomubåtar som Iran påstås vilja bygga potentiellt kan användas som “täckmantel för atombomber”. Allt enligt stabila källor såsom “experter”, “a Western diplomat” och “omvärlden”. Jag är inget fan av idén att Iran — eller något annat land heller för den delen — skulle sitta på kärnvapen, men samtidigt finns ett icke-spridningsavtal som ger ALLA länder rätt till fredlig användning av atomkraft; så att försöka förmå Iran att ge upp sina atomambitioner via förhandling är en sak, men att förneka en rätt de faktiskt har och samtidigt sprida misstankar och rädsla är en helt annan.

Bisarra konsekvenser av det militär-industriella komplexet

Ett stort problem med USAs strategi i Afghanistan är, I William S. Lind’s termer, att man försöker utkämpa en 4:e generationens konflikt (små decentraliserade grupper; gerillataktik; ingen skarp gräns mellan vem som är civil och vem som är militär) med en 2:a generationens armé (reguljär, centraliserad med fokus på eldkraft). Om Lind har rätt i att detta gör kriget omöjligt för USA att vinna i traditionell betydelse återstår att se, men det verkar uppenbart att deras materiella och numerära övertag inte är mycket värt i denna typ av konflikt. En överste berättar frustrerat om svårigheten bara att avgöra vem som är fienden (NYT):

“You shake hands with them, but you don’t know they are Taliban,” Colonel Sakhi said. “They have the same clothes, and the same style. And they are using the money against the Marines. They are buying I.E.D.’s and buying ammunition, everything.”

Man frågar sig själv: vad ska man med eldkraft till, om man inte vet vem man ska beskjuta? Men det blir värre, vem som är Taliban eller inte är inte ens beständigt:

“We’ve got to re-evaluate our definition of the word ‘enemy,’ ” said Brig. Gen. Larry Nicholson, commander of the Marine expeditionary brigade in Helmand Province. “Most people here identify themselves as Taliban.”

Det har till och med skrivits om Afghanska bönder som varit USA-vänliga civila på dagarna – och motståndsmän på nätterna. Vem som är “Taliban” tycks alltså helt arbiträrt; en abstrakt roll definierad av de lojaliteter man har för tillfället. Denna dynamik står en 2:a generationens armé helt handikappar inför.

Så hur svarar Pentagon?

Genom att kontraktera ett nytt superavancerat luftskepp som ska övervaka Afghanistan från 6000 meters höjd. Pris: ynka $517 miljoner. Detta monster, kallat “Long Endurance Multi-Intelligence Vehicle”, eller LMEV, är menat att generera “real-time intelligence, surveillance and reconnaissance information, all from 20,000 feet”.

Så hur exakt ska övervakning från 6000 meter kunna ge information som inte ens kan ses från marken? Det vi ser är diskrepansen mellan de reella problem som de amerikanska soldaterna står inför i en 4:e generationens konflikt — och den lösning den evigt pengahungriga och hightech-fixerade militärindustrin, och dess allierade i kongressen, är villiga att ge.

Teman kring manlighet i Dödligt Vapen-filmerna

I Dödligt Vapen-filmerna — Zwei stahlharte Profis på tyska — röjer poliskollegorna Roger och Riggs upp bland LA’s undre värld. Det är good old 80-talsaction med allt vad det innebär, och hyfsat bra sådan dessutom (särskilt de två första från 87 och 89) — men de utmärker sig särskilt för att även gå utanför genrens ramar, med berömvärda skildringar av tabubelagda ämnen som manlig depression och manlig kollegial kärlek.

Riggs till exempel, spelad av Mel Gibson, deppar rejält efter sin bortgångne hustru i den första filmen och bedriver vad jag skulle gissa är ett typexempel på manlig krishantering; isolation, alkohol och annan destruktivitet. I en tidig scen tar Riggs hand om en krypskytt genom att ställa sig mitt i skottlinjen och börja skjuta rakt mot fönstret där krypskytten gömmer sig — snacka om dödslängtan! Riggs erbjuds hjälp för sina problem men distanserar sig med sarkasm och cynism.

Den avsedda effekten med Riggs karaktär och händelserna kring honom är, så klart, att framställa honom som “tuff” och “hård”, och så långt ligger det ju helt i linje med actiongenren i stort, men DV gör ändå betydligt mer för att demonstrera en underliggande mental obalans och oförmåga (känslomässig sådan) istället för bara hjärndöd machismo. Vem kan säga detsamma om filmer med Chuck Norris, Bruce Willis eller Steven Seagal?

Relationen mellan Riggs och kollegan Roger, som, för det första, ges berömvärt mycket tid och djup, fortsätter i samma spår. Det är uppenbart att de hyser en vänskaplig kärlek till varandra, men det uttrycks, på typiskt manligt vis, oftast indirekt genom jargong och satir. Någon gång, som i trean, får alkohol känslorna att svalla över i ett tårdrypt “I love you man”-ögonblick.

Men även där Riggs och Roger är bekväma i sin vänskap så har de omgivningen emot sig. I en scen i tvåan har de skyddat sig från en explosion genom att slänga sig i ett badkar, då Riggs säger, där de ligger omfamnande, att “We better get up before the guys get here…”. De befinner sig i en pseudohomofobisk miljö som förväntar sig tuffa, hårda snutar, och som är intolerant mot svaghet och känslomässighet.

Ett avslutande ord om filmernas story, som är av en så enkel tjuv-och-polis-typ som man kan tänka sig. Varför så genomarbetade karaktärer, men en papperstunn, fördummad historia? Jag vet inte, men min bästa teori är att filmen skildrar inte verkligheten i sig, utan Riggs och Rogers projektion av den (skulle vilja säga att det är Riggs, i första hand). Det är deras värld som är svart-och-vit, där skurken är alltigenom ond och där rättvisan alltid skipas – och helst så med nävarna eller med ett skjutvapen – eftersom det är en värld som är lättare att förhålla sig till. Skurkar som egentligen inte är skurkar kräver sympati när man dödar dem och orättvisor som begås av den egna sidan kräver reflektion och eftertanke; enklare då, tydligen, att kategorisera upp världen i hanterbara dikotomier och sedan blunda för gråzonerna. Det följer om inte ett mans-psyke, så i alla fall ett omoget barn-/tonårspsyke.
Men till skillnad från dess karaktärsskildringar så visar filmen ingen insikt och finess kring detta. Det verkar, i det här fallet, snarare som att dess manusförfattare faktiskt haft tonårspsyken själva.