Jennifer Lawrence nails the histrionic personality in “American Hustle”

wpid-Jennifer-Lawrence-American-Hustle-04

Jennifer Lawrence made an interesting portrayal of borderline personality disorder (BPD) in the 2011 movie Silver Linings Playbook (actually, the whole movie is a bee hive of personality disorders). Her character, Tiffany, exhibits many of the textbook traits, such as lability, mood swings, splitting etc. The only flaw, in terms of BPD interpretation, is the uptone ending of the movie. Here, Tiffany ameliorates and ends up seemingly at peace and happy. This kind of personal development, though predictable from a viewpoint of cinematic drama, is, unfortunately, uncharacteristic for the disorder. BPD, at its core, is a state of chronic sadness and emptiness.

In American Hustle from 2013, Lawrence plays Rosalyn, the over-dramatic stay-at-home wife to the main protagonist. This is another fine cluster B impersonation by Lawrence, albeit with a histrionic flavor (HPD). Rosalyn employs sexuality, guilt, victimization and a range of other of strategies to get her will. “Passive-aggressive karate”, as her frustrated husband denotes it. Rosalyn can go from scolding to seducing him, literally seconds apart (and he can’t resist).

Rosalyn talks to her son and contradicts herself within the same sentence: “I don’t want to talk ill about your father, but he is an asshole”. This a an example of the fragmented self common for cluster B. Both statements are probably individually true for Roslyn, and the reason they don’t ring false put together is that they do not occupy the same cognitive space; they belong to separate fragments of Rosalyn’s personality that alternate as she speaks.

In one scene Rosalyn walks right up to a group of mobsters in a casino and brazenly starts flirting, right in front of her perplexed husband.

She is described as “the light of the party” by people around her, which is actually a common characterization of HPD in literature.

Later in the movie, Rosalyn deliberately leaks sensitive information to a mobster in order to get back at her husband. He subsequently gets kidnapped and almost killed, but escapes thanks to a last minute plan that fools the mobsters. After his return, Rosalyn now claims it’s him owing her gratitude, for making him come up with such a great plan. Voilà, a brand new narrative with her as the star.

Yet through all of this, Rosalyn is never portrayed as evil or even ill-intended. This is very skillful because while people suffering from HPD may and do cause pain and mayhem, they are nevertheless, in general, none of these things. Rosalyn is first and foremost a prisoner of her own anxiety and fears of being unloved and unseen. Like a permanent state of inner emergency. She is, much like a child, incapable of predicting or admitting bad outcomes of her actions, and even less so of taking responsibility for them. But these are issues of dysfunction, not malevolence.

Equally skillful, Rosalyn is never portrayed as someone who at he end of the day ultimately is all right and who can put her act together when it really matters. As if all that theatrics and oversexualization is something voluntary that can switched off at will. It cannot. As with BPD, the ailments of HPD are chronic and all-pervasive. In one of the final scenes, Rosalyn sits in her car next to the mobster-guy she flirted with and is now dating, complaining over a stiff neck she suffered when crashing into another car; seemingly experiencing some of the self-caused consequences she weren’t able to escape or re-narrate. As she drives away, her (now ex-) husband muses: “She will always be interesting”. He’s probably right.

Advertisements

Pictura Perpetuum

Göta kanal 2, Svensson Svensson 2, Vi hade i alla fall tur med vädret 2, Jägarna 2… inom kort en ny Sällskapsresan och en ny Hamilton.

Vad heter det nu, det korna gör? När man tuggar, sväljer och spyr upp samma saker om och om igen?

Eller det man gör när man simmar fast stannar på samma plats?

Filmögonblick av självövervinnelse

Ett självövervinnelse-ögonblick kan vara när en person (verklig eller fiktiv) har satts under så hård press att denne, för att kunna svara, tvingas bryta mot tidigare övertygelser. Det tilltalande med en sådan situation är den djupa inre konflikten; motstridiga moraliska och känslomässiga frågor som slåss om ens själ. Det kan ses som en intensivt introspektiv och, i slutändan, renande process ur vilken en ny person föds och en gammal dör.

Revolver: Lönnmördaren Sorter får ett samvete (Klipp)

Det här självövervinnelse-ögonblicket sticker ut eftersom det är fullständigt oväntat. Sorters karaktär är inledningsvis stereotypen av en kallsinnig lönnmördare som ofta förekommer i film och som ytterst sällan utvecklas. Här plötsligt, från ingenstans och utan att ens ha en huvudroll, får Sorter tvär-nog och går lös på sina egna.

I scenen pressas huvudkaraktärens bror Billy på information under tortyr-liknande metoder (när scenen börjar är hans hand fastspikad i bordet). Sorter har så här långt i filmen enbart sysslat med att kallt och metodiskt avrätta folk, men här möter hans inre psykopat uppenbarligen motstånd. Jag gillar hur han gör en första protest när det ser ut som att man ska sätta eld på Billy.
Sorters självövervinnelse-ögonblick blir distinkt och följs av ett mördarstråk lika kyligt och blodigt som tidigare, fast nu mot den egna sidan (går väl att diskutera morallogiken i det om man vill). Mitt i allt stannar han upp och tröstar den gråtande flickan, uppenbart empatiskt för hennes obehag.

Tillbaka till Framtiden: George McFly reser sig mot Biff (Klipp)

En scen som talar för sig själv. George McFly, nedslagen och förödmjukad, står slutligen upp mot sin plågoande Biff. Hans inre konflikt, påeldad av Biffs hånskratt, symboliseras av hans hand som sakta knyts då vrede och stolthet successivt triumferar rädsla. Ut på andra sidan — efter en våldsam snyting — kommer en ny George McFly, stärkt av sin inre seger.

Star Wars: Darth Vader räddar Luke från Kejsaren (Klipp)

Ett maffigt självövervinnelse-ögonblick. Sekvensen med Vader, Luke och Kejsaren är långdragen och byggs upp under flera segment; kulmen, när Luke har avvisat den mörka sidan och ska möta sin dödsdom, är också kulmen på hela trilogin.

Vaders inre konflikt mellan sitt bittra förflutna, sin lojalitet gentemot Kejsaren och kärleken till sin son, är uppenbar trots hans svarta mask. Vid något tillfälle reflekteras blixtarna som kejsaren använder mot Luke i hjälmens ögonlinser, i vad som skulle kunna liknas vid spänningar och urladdningar i Vaders inre storm — lika plågsamma för honom som för Luke. Liksom i tidigare exempel når Vader, mitt framför våra ögon, en kritisk punkt där hans gamla övertygelser plötsligt ger vika för nya, starkare krafter som driver honom till att rädda Luke. Yes.

Teman kring manlighet i Dödligt Vapen-filmerna

I Dödligt Vapen-filmerna — Zwei stahlharte Profis på tyska — röjer poliskollegorna Roger och Riggs upp bland LA’s undre värld. Det är good old 80-talsaction med allt vad det innebär, och hyfsat bra sådan dessutom (särskilt de två första från 87 och 89) — men de utmärker sig särskilt för att även gå utanför genrens ramar, med berömvärda skildringar av tabubelagda ämnen som manlig depression och manlig kollegial kärlek.

Riggs till exempel, spelad av Mel Gibson, deppar rejält efter sin bortgångne hustru i den första filmen och bedriver vad jag skulle gissa är ett typexempel på manlig krishantering; isolation, alkohol och annan destruktivitet. I en tidig scen tar Riggs hand om en krypskytt genom att ställa sig mitt i skottlinjen och börja skjuta rakt mot fönstret där krypskytten gömmer sig — snacka om dödslängtan! Riggs erbjuds hjälp för sina problem men distanserar sig med sarkasm och cynism.

Den avsedda effekten med Riggs karaktär och händelserna kring honom är, så klart, att framställa honom som “tuff” och “hård”, och så långt ligger det ju helt i linje med actiongenren i stort, men DV gör ändå betydligt mer för att demonstrera en underliggande mental obalans och oförmåga (känslomässig sådan) istället för bara hjärndöd machismo. Vem kan säga detsamma om filmer med Chuck Norris, Bruce Willis eller Steven Seagal?

Relationen mellan Riggs och kollegan Roger, som, för det första, ges berömvärt mycket tid och djup, fortsätter i samma spår. Det är uppenbart att de hyser en vänskaplig kärlek till varandra, men det uttrycks, på typiskt manligt vis, oftast indirekt genom jargong och satir. Någon gång, som i trean, får alkohol känslorna att svalla över i ett tårdrypt “I love you man”-ögonblick.

Men även där Riggs och Roger är bekväma i sin vänskap så har de omgivningen emot sig. I en scen i tvåan har de skyddat sig från en explosion genom att slänga sig i ett badkar, då Riggs säger, där de ligger omfamnande, att “We better get up before the guys get here…”. De befinner sig i en pseudohomofobisk miljö som förväntar sig tuffa, hårda snutar, och som är intolerant mot svaghet och känslomässighet.

Ett avslutande ord om filmernas story, som är av en så enkel tjuv-och-polis-typ som man kan tänka sig. Varför så genomarbetade karaktärer, men en papperstunn, fördummad historia? Jag vet inte, men min bästa teori är att filmen skildrar inte verkligheten i sig, utan Riggs och Rogers projektion av den (skulle vilja säga att det är Riggs, i första hand). Det är deras värld som är svart-och-vit, där skurken är alltigenom ond och där rättvisan alltid skipas – och helst så med nävarna eller med ett skjutvapen – eftersom det är en värld som är lättare att förhålla sig till. Skurkar som egentligen inte är skurkar kräver sympati när man dödar dem och orättvisor som begås av den egna sidan kräver reflektion och eftertanke; enklare då, tydligen, att kategorisera upp världen i hanterbara dikotomier och sedan blunda för gråzonerna. Det följer om inte ett mans-psyke, så i alla fall ett omoget barn-/tonårspsyke.
Men till skillnad från dess karaktärsskildringar så visar filmen ingen insikt och finess kring detta. Det verkar, i det här fallet, snarare som att dess manusförfattare faktiskt haft tonårspsyken själva.

Avatar (2009)

Finns det särskilda glasögon för extra story- och karaktärsdimensioner?

Avatar ska “kännas, inte tänkas” menar manusförfattaren/regissören James Cameron. Hm. Jag förmodar att han med det menar att den ska ses som en slags naturupplevelse; man “tänker” inte fram upplevelsen av en solnedgång vid havet eller ett glittrande fjäll — de “känns” fram. Hade Avatar varit tillräckligt visuellt magnifik och överväldigande så kanske det hade kunnat bli fallet, men även om han lyckas skapa den kanske vackraste pixelerade världen hittills så är det fortfarande bara en pixelerad värld. Istället borde Cameron ha arbetat mer med sin berättelse, det är genom den han verkligen hade kunnat skapa känslor. Känslor och tankar, för om de två nu är separabla överhuvudtaget så vill det faktiskt till att intellektet får lite att göra under en 3+ timmars film.

Men på tal om känslor så är det ändå bristen på sådana jag slås av. Avatar är så simplistisk, konventionell och förutsägbar att jag aldrig riktigt kan leva mig in och få fäste med engagemang och medkänsla. Jag kan inte ta det jag ser riktigt på allvar, och blir därför distanserad. Kanske jag ville för mycket – jag rankar flera av Cameron’s tidigare filmer som mina absoluta favoritfilmer, och hoppades att Avatar skulle vara i samma klass.

För vad hände med dom välgjorda karaktärerna? Cameron’s signum? I stort sett varenda en av hans tidigare filmer har varit proppfulla av starka, originella karaktärer som lever och utvecklas. Kyle Reese, Sarah och John Connor i Terminator-filmerna, Ellen Ripley, Hudson, Vasquez m fl i Aliens, Rose DeWitt i Titanic etc. En films behållning är dess karaktärer och Cameron har varit en mästare på precis det. Ta Sam Worthington, som var så lovande i Terminator 4, vad hände med honom? Han får stå modell för en datoranimation. Med facit i hand så var hans roll i T4, som robot i tron om att vara människa, mer komplex och intressant än den i Avatar.

Ett annat grundläggande problem med Avatar är detsamma som har härjat som en epidemi i film under de senaste 15 åren: felanvänd CGI. Inte nödvändigtvis dålig CGI, vilket för all del också kan vara fallet, utan felanvänd CGI. Vissa saker gör sig utmärkta som datoranimationer, som maskiner, byggnader, explosioner, ljuseffekter och annat som bygger på död materia. Annat, som organiskt material och biologiska varelser gör sig sämre, och ju närmare humanoider man kommer desto svårare blir det. Skaparna av Gollum i Sagan om Ringen förtjänar respekt för sitt arbete, men ingen med normal syn kan påstå att Gollum inte ser uppenbart datoranimerad ut (hur mycket det sedan stör var och en är en annan fråga).
Men frågan är egentligen inte vad utan hur man väljer att använda datoranimationer. I Jurassic Park animerades dinosaurier med stor framgång tack vare finess och kännedom om teknikens begränsningar; man använde bara det man klarade av att göra riktigt bra, och fyllde ut med stämning och subtilitet. Ett perfekt exempel på väl använd CGI.
I Avatar datoranimeras mestadels — just det — organiskt material och humanoider. Jag tänker inte såga kvalitén, men det används en masse och ser helt enkelt datoranimerat ut, och för mig räcker det tyvärr för att bryta illusionen.

Det har blivit lite kollektiv hysteri kring Avatar och man förväntas vara överväldigad och betagen av dess skönhet och budskap. Jag vill gärna vara med på det tåget, men kan inte riktigt. Avatar är egentligen en bra film med normala mått mätt, men jag hade väntat mig mer. Jag tycker Cameron fattade flera märkliga beslut och att han i slutändan fibblar bort mycket av potentialen.

Till sist, på tal om att väcka känslor så tycker jag följande lilla klipp från Svärdet i Stenen, med ett väldigt Avatar-likt tema, lyckas lika bra om inte bättre. Under bara 9 minuter behandlas glädje, kärlek, rädsla, sorg och ett naturalistiskt budskap på ett imponerande sätt. Bakgrunden är att trollkarlen Merlin håller på att utbilda väpnarpojken Arthur, och har som en lektion i naturens gång förvandlat dem båda till ekorrar (eller “Avatarer” — Merlin själv en blå sådan dessutom):

Så som i…Helvetet

film_heaven2Det känns lite kliché att klanka ner på “svensk film”, men en stunds tittande på Så som i Himmelen på SVT i lördags fick det bara att rinna över.

Problemet gäller filmens hysteriskt överdrivna psykodynamik. Under den knappa timmen jag mäktade med att se utspelade sig säkert 3-4 regelrätta slagsmål. Japp, fysiskt handgemäng, mellan vuxna människor. Utöver detta förekom otaliga scener med gräl, skrik, gråt, svordomar och andra utageranden väl i magnitud med vilken affektiv störning som helst.

Vill man ha med starka scener och starka känslor – fine, men se för guds skull till att det sker motiverat. Det räcker inte med att låta folk grimasera och fäkta med armarna för att en scen ska beröra eller vara gripande. Bergman hade med en kort våldssekvens i Scener ut ett Äktenskap, men den scenen föregicks av över tre timmars uppbyggnad i form av dialog och foto i mästarklass. Ändå låg den på gränsen för vad som kändes trovärdigt.

Min erfarenhet är att folk generellt inte alls trivs med att översvallas av sina känslor. Särskilt inte av vrede. När det väl sker så är det fullständigt oromantiskt; destruktiva, regressiva utbrott, följda av utmattning och skuldkänslor. Det är inte förenligt med vare sig försoning eller insikt på det sätt Så som i Himmelen vill få det att verka.

Vidare — om vi bortser från de bisarra utbrotten — så konverserar filmens karaktärer som om de för varje given situation hade alla repliker preparerade. De liksom bara turas om att läsa upp dem. Det råder också en anmärkningsvärt hög självinsikt sett till innebörden i flera av dialogerna, där även komplicerade frågor förs utan större tecken på tvekan eller fördröjning.

Detta förefaller oerhört onaturligt. En normal (icke-trivial) konversation framskrider successivt efterhand som man tänker och funderar. Ordföljden kan ta oväntade vändningar, man omformulerar sig, utvecklar sig, kommer av sig osv, och allt detta ingår i dynamiken. Talspråket har helt enkelt långt mer än bara en lexikalisk innebörd. Så som i Himmelen (och många andra svenska filmer) behandlar talspråk som om det bara vore en talad form av skriftspråk.

Är det då möjligt, eller ens önskvärt, att ständigt vara helt verklighetstrogen? Antagligen inte, och en del av filmkonsten går väl ut just på att kondensera fram bara det mest signifikanta ur verkligheten. Ingen orkar ju med att se två personer sitta och staka sig i två timmar. Men att göra anspråk på komplexa människoskildringar och sedan bruka endast överspelade, teatraliska medel är inte bra nog. Det är både att ta sig vatten över huvudet och att underskatta sin publik på samma gång. Och det gör filmen närmast olidlig att se på. Förutom för Guldbagge-juryn då, uppenbarligen.

Senaste skörden dokumentärer

iousa1I.O.U.S.A. (2008) (30 min Byte-Sized version)
Det är ingen ljus bild av USAs statsfinanser som målas upp. Landets f.d. Comptroller General (ingen aning om hur den titeln översätts) David Walker gick ut i media redan förra hösten, bl a i CBS 60 Minutes, och försökte varna för vad han kallade en “fiscal cancer”; budgetunderskott, handelsunderskott, växande utlandsskulder och ohållbara statliga program som Medicare och Medicaid. Dokumentären utreder bakgrunden till detta i större detalj, och det är svårt att inte tappa hakan inför dom enorma summorna pengar. Visst strävar man efter en viss skrämseleffekt…men, jag är rädd för att det finns fog för det. Omdöme: USAs totala skuld sägs vara $53 triljoner ($53.000.000.000.000), enough said.

2007-08-22t16_27_14-07_001Ben Stein’s Expelled: No Intelligence Allowed (2008)
Vad bättre än lite oskyld bibelpropaganda? Ben Stein åker världen runt för att avslöja en påstådd komplott bland evolutionsförespråkare i vetenskapsvärlden. Filmen tycks ha som enda poäng att genom olika klassiska propagandatekniker skapa diffusa antydningar och associationer. Talar aldrig i klarspråk, varken om frågeställningar eller om svar. Man redogör inte ens för vad som egentligen menas med Intelligent Design. Ben Stein är plågsamt tillgjord och måste ha fått bra betalt för att sälja ut sitt intellekt på det här sättet. Omdöme: Ingen intelligens tillåten indeed.

religulous1Bill Maher’s Religulous (2008)
Upplägget är likt det i Expelled — Maher reser runt och studerar religionsutövande i olika delar av världen. Maher är dock, till skillnad från Stein, helt uppriktig med var han själv står (rabiat ateist) och vart han vill komma. Gillar Maher starkt som komiker från hans show Realtime på HBO, inte minst hans inlägg om just religion, men formatet i den här dokumentären fungerar dåligt. För många korta och sönderredigerade intevjuer med oförberedda och/eller okunniga personer. Frågorna som ställs är måhända djärva och provocerande men de skapar sällan fördjupning. Omdöme: Visst underhållningsvärde men låg halt av substans.

consumingkids1Köpgalna barn (2008) (Consuming Kids: The Commercialization of Childhood) Svt Play.
Skrämmande inblick i den sanslöst oetiska kommersiella exploateringen av barns outvecklade psyken. Dokumentären visar hur industrin bakom barnreklam med i princip alla tills buds stående medel — forskning, experiment, förföljelse — används för att så ofta och så effektivt som möjligt tränga in och etablera budskap i barns hjärnor, i vad som enklast kan liknas vid mentala övergrepp. “Reklam för 3-åringar behöver vara långsammare och innehålla mer runda former”. Knyter till stor del an med Edward Bernays Freud-inspirerade filosofier kring PR under 20-talet och framåt. Ett ominöst tecken på var vi står i dagens samhälle. Omdöme: Starkt, relevant och tidsenligt.

Tack till TEM-funderingar (tips till I.O.U.S.A.) och Anders B Westin (tips till Köpgalna Barn).