“Don’t use social media for serious issues” and the rise of self-censorship


I suppose there are different ways to react when it comes to the newly leaked (though unsurprising) world wide surveillance programs by the NSA. One can, for instance, protest it by asserting fundamental rights to privacy and free speech, or reject the red herring pretexts of “security”, or remind people that indiscriminate, unchecked governmental surveillance is destined for abuse and corruption, etc. Or, as Anne-Marie Eklund Löwinder proposes in the DN article “Don’t use social media for serious issues”, we should simply submit to the realities of this Brave New World and limit our online social outings to lightweight subjects like “choice of breakfast” and “pictures of cats” [translated]:

According to Anne-Marie Eklund Löwinder one should be self-critical about what stories to share. To say what you’ve had for breakfast, that you’ve taken a walk, or to post pictures of your cat is fairly innocent.
– That’s about the level you should limit yourself to. Social media is not to be used for more serious issues, she says.

And even though what you post might be legal now, who knows what will happen later:

– Today we live in a democratic society, but that can change and what you do might become illegal. […] The point is that everythings that is used can also be abused. The lesser information there is stored about you and what you do, the lesser the risk for abuse.

The logic behind Löwinder’s advice seems to be that in order to avoid repercussions for one’s opinions – or even future hypothetical criminality – we should render ourselves irrelevant by sticking to trivialities. If this self-capitulating mentality doesn’t froth the mouths of the totalitarian surveillance state architects then nothing will. Who needs big, noisy dictatorships when the citizenry is already self-monitoring and self-censoring?

This also illustrates the process by which surveillance becomes self-perpetuating. The NSA could possess all the resources in the world; surveilling everyone all the time still wouldn’t be plausible. The trick instead is to instill in people a fear of being monitored, since this will cause the individual to monitor herself. Hereby surveillance transforms from a technical to an organic modus operandi, from being imposed to being incepted.

Hollywood actor Jason Beghe used the phrase “It’s a put yourself in jail type of thing” in his lengthy 2008 interview about his time in Scientology. In it, he lays out in great detail what lured him to the cult-like organization, the mental breakdown he faced while staying and the hardships of leaving. One of recurrent themes in his testimony is how he made himself stay, despite getting worse and worse by the practices. He ponders:

If I’m trying to enslave somebody, the last thing I want to do is have to worry about fucking keeping the key in the lock, and you know, the best trap is the kind that will keep himself in jail.

In the case of Scientology, part of the reason people stay is its culture where parishioners are constantly indoctrination to believe that they are to blame for any setback, failure or lack of personal or organizational gain. It’s never Scientology’s fault, it’s your own fault. You need to sort your own issues out. You need to change because the technology is perfect. It is an oppressive and subjugating structure by design.

This game of blameshifting ties in to the notion that it’s somehow the surveillance victim who is expected to take measures and impose self-censorship. Though doing so may still be a rational decision, advocating it under any other premise than extreme measures to draconian circumstances is irresponsible and subjugates the victim under the surveillance apparatus.

I do think Löwinder in general makes a correct observation, but is then diametrically wrong in her solution. We as citizens should indeed stay well aware about the implications and dangers of data collection and surveillance, whether by government or by private companies. But the solution certainly isn’t to restrain expression – but to defend our liberties, demand checks and balances and stay vigilant of abuses of power. And, most importantly, to keep mixing up the everyday postings about cats or coffee foam with the hard, important issues.

The Guardian: SA collecting phone records of millions of Verizon customers daily
Atlantic: 71% of Facebook Users Engage in ‘Self-Censorship’


Histrionicism in LGBT culture


As expected, Army of Lover’s contribution to Melodifestivalen the other day was a spectacle of rank. Alexander Bard in his trademark school uniform and red beard, Jean-Pierre Barda with nipple accessories and a partial lion (?) costume. La Camilla sat on a huge throne in a pompous queen outfit, flashing her underpants with a cross pictured in a “peccant” place (in reference to outfits from earlier hits, such as her nurse outfit in Obsession). The song and show itself was about, in short, having na-na-na-na-na-na, i.e. sex.

In the introduction, the band members proclaim (freely translated & emphasis added):

Today, many artists cozy up to the LGBT movement – Army of Lovers is LGBT!
–The Queer! The Lesbian! The Transvestite! We’re just a bit confused about who’s who…

In attempting to describe the whole thing, depictions such as bland and boring aren’t exactly the first that comes to mind. Rather, something like the opposite: flamboyant, ostentatious, provocative. Fawning for shock and awe. In fact, a suiting psychological description would be of it as histrionic. Histrionic behavior is characterized by exhibitionism, attention-seeking, superficiality, sexualization, lacking sense of boundaries etc. The underlying mechanisms hereto are traced from, among other factors, an under-developed or diffuse sense of self-identity[1]. Is there any correlation between this type of personality and LGBT culture?

An apparent paradox with the LGBT movement is that while it is purportedly about acceptance and tolerance of non-normative (sexual) identities – Accept yourself for who you really are! – elements within the very same movement, such as self-proclaimed LGBT artists, TV-personalities, even the Pride Parade etc, seem to be the source of some of the most notoriously materialistic, stereotype-adopting (usually of female attributes) and otherwise identity-externalizing displays you come across in society.

Perhaps this escape into exaggerated personas is not an act of actual identity formation, but rather a demonstration of emancipation: Look! I can be anyone I want and You can’t stop me! Like an obstinate adolescent acting to establish his identity with respect to his parents. Here, for the LGBT-person, the prejudiced and heteronormative society symbolizes the parents from which he emancipates. That would imply, however, that this “flamboyant period” of narcissistic exploration is transient and subsides as the identity solidifies…

…seeing that the Army of Lovers band members are in their 40’s and 50s, they’d seem either to be stuck in their personal development, or to be cynically exploiting the process.


[1] Histrionic Personality Disorder, Melissa Arthur LCSW MA

Alarmism om Iran på DN

Clas Svahn på DN spottade igår ur sig en artikel som refererades på detta sätt på förstasidan:

Bildtexten säger (emfas tillagd)

Satellitbilderna tros visa hur Iran rensar undan beivs [sic] för kärnvapenutveckling

och ingressen sedan

Iran genomför sedan några veckor en rensning av den anläggning där Väst misstänker att landet utfört experiment med atomvapen

Redan i titeln förutsätts alltså inte bara att Iran har ett kärnvapenprogram — något som motsägs av USAs egna underrättelsetjänst — utan att de dessutom “rensar bort” bevisen för det från omvärldens ögon. Så vem är det som säger detta? Vem är “Väst”!? Detta besvaras varken i artikeln eller i dess källor. På artikelsidan är titeln dessutom en annan; “Iran misstänks förstöra kärnvapenbevis”, det vill säga “rensar bort” är ersatt med “misstänks förstöra”, vilket ju är någonting helt (om än fortfarande onödigt inflammatorisk). Misstänka kan man alltid göra, det är t ex vad IAEA, som är en av artikeln källor, ska göra i egenskap av kärnvapeninspektörer, men att riva av ”Iran rensar bort kärnvapenbevis” utan källhänvisning och i direkt kontrast med vad de flesta i “Väst” faktiskt tror är inget annat än kass journalistik och skrämselpropaganda.

Men det mest anmärkningsvärda är artikelns primära källa, en rapport från tankesmedjan ISIS eller Institute for Science and International Security. Tankesmedjor och “non-profit organizations” med den typen av namn är i princip garanterat något annat än vad de utger sig för att vara. Mycket riktigt, en kort efterforskning visar att ISIS inför Irak-kriget 2003 producerade en lång rad rapporter med insinuationer och “misstänkta” satellitbilder om Iraks icke-existerande kärnvapenprogram. David Albright, en av ISIS grundare, är citerad att personligen tro Irak skulle besitta både kemiska, biologiska och nukleära vapen. Den falska informationen som florerade kring Iraks kärnvapenprogram ledde till ett katastrofalt krig med hundratusentals döda civila och likheterna med vad exakt samma organisation och samma personer gör nu med Iran är slående, men detta har tydligen Clas Svahn ingen kommentar till.


En ny skrämsel- och spekulationsfylld artikel lät inte vänta på sig från DN. Denna gång handlar det om hur atomubåtar som Iran påstås vilja bygga potentiellt kan användas som “täckmantel för atombomber”. Allt enligt stabila källor såsom “experter”, “a Western diplomat” och “omvärlden”. Jag är inget fan av idén att Iran — eller något annat land heller för den delen — skulle sitta på kärnvapen, men samtidigt finns ett icke-spridningsavtal som ger ALLA länder rätt till fredlig användning av atomkraft; så att försöka förmå Iran att ge upp sina atomambitioner via förhandling är en sak, men att förneka en rätt de faktiskt har och samtidigt sprida misstankar och rädsla är en helt annan.

Hjälte utan ansikte

Om ett samhälles hjälteporträtt speglar den kollektiva självbilden så har något hänt i väst under det senaste årtiondet. Den annars så stolta, rättrogna, oinskränkt goda hjälten har nämligen allt mer fått ge vika för en betydligt mer mörk, plågad karaktär med dubiös moral och intention.

Vad hände? Är det västs krig och bombardemang av oskyldiga i mellanöstern som svärtat ner vårt samvete och brutit myten om att godhet är vår exklusiva ägodel? Man brukar säga att ögonen är själens spegel, och det skulle förklara varför hjälten allt oftare döljer sin blick. Han skäms, vetandes att han flörtat med den mörka sidan.

Slug propaganda: Astroturfing – iscensatta demonstrationer

health-care-protestUSAs nu närmast havererade debatt kring sjukvårdsreform har varit rena kavalkaden av smutsiga och destruktiva – men ack så effektiva – propagandtekniker. Bakom dem står motståndarna till reformen: sjukförsäkringsbolagen och läkemedelsföretagen, som håvar in miljarder dollar årligen på att neka amerikaner sjukvård i vad som måste vara västvärldens mest orättvisa och ineffektiva sjukvårdssystem. På deras sida står ett lojalt följe uppköpta Republikaner och ett nästan lika uppköpt följe Demokrater. Obama verkar, tyvärr, vara köpt han också.

En av de mer innovativa strategierna som sjukförsäkrings-/läkemedelslobbyn har tillämpat är s.k. astroturfing, vilket innebär att man åkt landet runt och iscensatt ett “folkligt motstånd”. Detta har skett med hjälp av proxy-organisationer med tilltalande namn som Americans For Prosperity och Freedom Works, vars medlemmar helt enkelt bussats runt för att agera reformmotståndare, bl.a. till offentliga forum som Town Hall Meetings där politiska representanter talar till allmänheten. Ett läckt memo från en av dessa organisationer innehöll följande instruktioner (Rep = representative, dvs den aktuella politikern):

– Artificially Inflate Your Numbers: “Spread out in the hall and try to be in the front half. The objective is to put the Rep on the defensive with your questions and follow-up. The Rep should be made to feel that a majority, and if not, a significant portion of at least the audience, opposes the socialist agenda of Washington.”

– Be Disruptive Early And Often: “You need to rock-the-boat early in the Rep’s presentation, Watch for an opportunity to yell out and challenge the Rep’s statements early.

– Try To “Rattle Him,” Not Have An Intelligent Debate: “The goal is to rattle him, get him off his prepared script and agenda. If he says something outrageous, stand up and shout out and sit right back down. Look for these opportunities before he even takes questions.

Oärligt, missvisande, men smart. En omedveten betraktare får bilden av att denna högljudda minoritet representerar “folket” och indirekt betraktaren själv. Som ett fabricerat argumentum ad populum – folkets åsikt. Det spelar mycket liten roll vad den närvarande politikern försöker säga när han eller hon blir utbuad, och det är precis så lobbyn vill ha det.

I sin grundform påminner det faktiskt om det betydligt vidare, om än mer oskyldiga, användandet av publik. Ta en show som Oprah (eller dr Phil, Ellen DeGeneres osv), där publiken har en mycket aktiv roll i programmets dramatik. Publiken framställs, liksom tittaren själv, som en yttre betraktare, och kan som sådan användas som mall för att styra tittarens uppfattning om innehållet. Personer i publiken kan således regisseras att reagera på det sätt som man vill att tittarens ska reagera. “Skrattlådan” i sit-coms fyller samma funktion; när “publiken” skrattar – då ska även vi skratta.

Ps. Namnet astroturf betyder “konstgräs” och kommer från att riktiga folkrörelser kallas för “grassroots”. Falska grassroots = konstgräs.

Anna Odells fejkade psykos

Det har nu gått drygt ett halvår sedan Anna Odell fejkade en psykos på Liljeholmsbron i Stockholm och blev tvångsomhändertagen. Efter att ha reagerat starkt negativt inledningsvis bestämde jag mig för att bita mig i läppen och vänta ut vad historien som helhet skulle förtälja.
Min egen, arbetsrelaterade relation till psykiatrin är kluven och jag inser att det är en fördold, esoterisk institution som hade mått bra av mer insikt och debatt. Även till priset av en iscensättning likt den av AO. Nu har jag inte sett utställningen som sådan och reserverar mig därefter — men mycket av efterspelet hittills, inklusive Odells egna kommentarer, tyder på att så ännu inte blivit fallet.

En första spontan invändning är att hela händelseförloppet känns alltför förutsägbart. Från det “förvirrade” beteendet på Liljeholmsbron då AO slänger sina kläder över räcket, vilket får förbipasserande att reagera och ringa polisen, till att hon gör fysiskt motstånd och blir lagd i s k bältessäng. Detta påminner om ett typiskt rutinförfarande faktiskt. Tycka vad man vill — någon mörk hemlighet är det i alla fall inte. Det framgår inte heller vilka invändningar AO själv har eller hur hon anser att ett omhändertagande av (i hennes egna ord) “skrämda ensamma människor” borde se ut. Händelsen tycks helt enkelt inte initiera några nya diskussioner.

Min nästa och kanske största invändning är en tveksamhet inför AOs motiv och då särskilt hennes neutralitet. Detta är en känsla jag haft sedan länge och som bekräftats efterhand. För dom som inte vet så var AO med om en liknande, “skarp” händelse 1995, då hon omhändertogs under former som hon nu kritiserar. I sin senaste artikel, angående planerna att iscensätta det hela på nytt, skriver hon:

Jag kunde inte säkert veta att jag skulle vara med om samma händelseförlopp den här gången men jag hade en stark magkänsla av att det nog skulle bli så, vilket också visade sig stämma.

Hm, är detta verkligen en lämplig inställning? Att i ett dynamiskt socialt experiment, där ens egen inblandning spelar en helt avgörande roll, ha en förväntan om utfallet redan klar för sig? Hur vet vi att denna förväntan inte blev till en självuppfyllande profetia? Dessa frågor gör att handlingen — “verket” — anknyter till Odell själv som person och därför hindras från att leverera ett självständigt budskap. Det i sin tur gör det svårt att som åskådare tolka vad det egentligen är man ser.

Motiven blir än mer suddiga när hon skriver:

“[Vi intervjuade] en polis, som kallade paranoida personer för lögnare […] Det triggade mig att genomföra min iscensättning. Det jag skulle göra var det han tyckte att de paranoida gjorde. Ljuga.”

Ett klumpigt uttalande av polismannen som hon blev provocerad av — ok, men att detta fick henne att själv vilja genomföra precis det han hade hävt ur sig — som hon själv tyckte var förkastligt — låter mest som en trotsreaktion. Jag ser bara inte logiken i det tankesättet. Visst, det lär inte ha varit det enda skälet till att iscensättandet blev av, men det får en att undra om det varit konstnärlig nyfikenhet eller personlig vendetta som legat bakom beslutet.

Det känns sammantaget som att AO som kreatör haft en otillräcklig distans mellan sitt verk och sina personliga kall, vilket förtagit en del fokus och budskap från det. Man kan även ifrågasätta vad detta budskap nu ändå skulle vara — och att överhuvudtaget behöva förklara vad det är man gjort, t ex genom att gå ut i media ett halvår senare med en artikel titulerad “Anledningen till att jag spelade psykiskt sjuk”, får väl ses som bevis nog för det. Men visst, det sista ordet är inte sagt.

Jag kan även bli något irriterad över ett påstående som “Mitt val att gå ut på Liljeholmsbron och agera psykotisk har aldrig handlat om att jag vill peka ut eller sätta dit enskilda poliser eller vårdpersonal.”. Kanske det AO, å andra sidan hade allting du gjorde den där kvällen och natten med enskilda personer att göra. En del var civilpersoner, andra utövade sitt yrke. Ingen tillfrågades om de ville delta. Försök inte rättfärdiga dig genom att reducera medmänniskor till ansiktslösa myndigheter och myndighetsutövare, det skulle sänka dig till samma moraliska nivå som gatstenskastaren som kastar sten “på kapitalismen”.

Med det sagt (lite kritik tror jag AO både tål och väntat sig) så delar jag alltså mycket av premisserna. Alla system behöver granskas och omvärderas, och priset för det kan ofta vara högre än vad man kanske inledningsvis är beredd att betala. Jag delar därför inte argumentet att AO per automatik gjorde fel eftersom hon förbrukade en viss mängd samhällsresurser; det är något som de samlade (eventuellt svårmätbara) konsekvenserna får avgöra. Odell själv säger:

Tanken med iscensättningen var också att försöka öppna upp den slutna värld som jag anser att den psykiatriska tvångsvården är.

Och jag hoppas hon lyckas.