(Själv)välgörenhet

Varför sysslar storföretag med välgörenhet egentligen? Att med ekonomisk vinst som enda syfte ge bort pengar utan någon uppenbar utsikt för avkastning? Det är svårt att inte vara cynisk och ta det för strategiskt ögontjäneri. En av Glenn Greenwald’s gästbloggare gör den oundvikliga kopplingen mellan storföretagens växande “välgörenhet” å ena sidan, och strävan att bryta ner sociala skyddsnät och flykt undan skatter å den andra:

By avoiding taxes these companies ultimately help eliminate social services, a simulacrum of which they then provide in the form of charitable donations and other public outreach. The company keeps the funds it would’ve otherwise lost to tax and earns PR credibility for its supposed altruism, while the public loses out on the tax revenue which rightfully belongs to it.

Processen går helt enkelt ut på att överföra samhällets tillgångar till privata händer. Detta försvagar staten och underminerar de sociala skyddsnäten, vilket skapar lidande och oro. Oro är bra för de samhällsentiteter som strävar efter makt- och välståndskoncentration, som storföretag och policyinstitut. Men för att inte oron ska övergå i revolt krävs att vissa smulor ramlar från de rikas bord. Smulor som traditionellt sett samlas in och distribueras av staten. Men genom att överföra denna funktion till privata händer kan så ske helt på nåder av en liten, egenintresserad elit. En elit som självfallet hellre väljer att fördela resurserna som de själva behagar, i företagets intressen och med PR-vinst på varje krona, än att låta uppgiften gå till en stat utom deras kontroll.

Advertisements

Algoritmisk börshandel

binariesDetta är ett perfekt exempel på något man visste fanns — man hade bara inte kommit i kontakt med det än. Den första kontakten, för min del i alla fall, kom i och med offentliggörandet att Goldman Sachs hade bestulits på topphemlig programvara av en tidigare anställd (som tydligen hade tänkt ta det hela med sig till en ny arbetsgivare). Programvaran visade sig vara avsedd för s.k. High Frequency Trading (HFT): automatiserad börshandel där datorer utifrån olika marknadsparameterar fattar blixtsnabba beslut om vad, när och hur mycket som ska köpas och säljas på aktiemarknaden.

Mer sofistikerade HFT-strategier går ut på att, under loppet av millisekunder, hitta trender och mönster i köp- och säljvolymer, prisfluktuationer och beteende hos andra aktörer, och utnyttja detta till att utföra köp- och säljordrar vid exakt rätt tidpunkter. Strategierna har interna namn som “Dagger”, “Sniper” och “Sniffer” (jämför t.ex. med “Deathstar” och “Get Shorty” som — om än ej renodlad HFT — var trick som Enron använde för att manipulerade Kaliforniens energimarknad 2000-2001). HFT eller “algo trading” har ökat dramatiskt på senare år. Hittills under 2009 har över 70% av ALL amerikansk börshandel varit HFT, upp från en tredjedel under 2006. Europa har siffror i samma storleksordning.

Min föga förvåning över att något som HFT förekommer är den att när det handlar om att agera utifrån logiska modeller så är datorn vida överlägsen människan — och med de galaktiska vinster man kan göra på aktiemarknaden så var det egentligen bara en tidsfråga innan någon skulle lyckas utnyttja det. För aktiehandelsdynamiken må vara komplex på makronivå, men på mikronivå finns alldeles säkert tillräckligt med logiska samband och mönster för att man ska kunna ställa upp approximativa modeller. Lägg till lite dyrbar insider-information, som de stora aktörerna garanterat har tillgång till, och det faktum att allting kan utföras i realtid av direktuppkopplade datorer, och saken är klar.

Men brist på förvåning betyder inte brist på bekymran. En viktig erfarenhet från den numeriska analysen (läran om tillämpningar av matematiska modeller) är att en modell som fungerar lokalt någonstans i ett system (mikronivå) kan fungera inte bara felaktig på systemet som helhet (makronivå) — utan mycket felaktig (divergerande residualfel). Fel modeller i t ex en enkel mekanisk simulering kan få saker och ting att hamna bokstavligen ljusår fel.

Och sanningen är att ingen vet vilka effekter HFT kommer att ha på sikt för systemet som helhet (och vem hinner bryr sig — bäst att utnyttja sitt övertag medan man kan!?). För i slutändan handlar det ju inte om numerik, utan om råvaror, produkter och tjänster i ett riktigt samhälle där tillgång och priser har en direkt inverkan på människors liv.

“We’re all Swedes Now”

73079997MG008_forumsäger Nouriel Roubini, ekonomen vars profetior om den pågående finanaskrisen gett honom öknamnet “dr Doom”, syftandes på Sveriges hantering av sin bankkris 1992. Svenska staten köpte då upp och nationaliserade ett antal banker som blivit insolventa av fallande huspriser (precis som fallet är i USA nu). Tillgångarna såldes sedan av ett par år senare med endast små nettoförluster för svenska skattebetalare. Operationen verkar betraktas mer eller mindre unisont som framgångsrik.

Men även om nationalisering har haft stöd bland ekonomer redan från krisens första dag, däribland av Roubini och Krugman, så har det hela tiden haft en närmast blasfemisk innebörd politisk. Till och med “progressiva” Obama sade nyligen:

Obviously, Sweden has a different set of cultures in terms of how the government relates to markets and America’s different. And we want to retain a strong sense of that private capital fulfilling the core — core investment needs of this country.

Så alltmedan USA sitter fast i sin kulturella och ideologiska självbild spenderas hundratals och åter hundratals miljarder dollar på att ge misskötta banker och finansiella institutioner konstgjord andning, ofta utan vare sig krav eller garantier. Läste någonstans att de största bankerna nu tagit emot mer pengar (i lån etc) än vad de själva är värda på marknaden, vilket kanske säger en del om hur ineffektiv den strategin är. Allt för att bibehålla myten om det ofelbara med privatisering och frimarknad.

Chalmers Johnson talar om fyra faktorer bakom fallen av Rom, Sovjetunionen och andra imperium genom historien: ideological rigidity, imperial overstrech, inability to reform och slutligen bankruptcy. USA visar tydliga tecken på de två förstnämnda och gryende tecken på de övriga två. Den brännande frågan lär fortsätta vara förmågan att förändras; kan man börja släppa på sina ideologiska tvångstankar? Kan man reformera det svindyra och alltmer hemlighetsfulla Pentagon, kan man hitta en mer ödmjuk och hållbar inställning gentemot omvärlden o.s.v.?

Spelberoendet på Wall Street

Nyblivne Nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman frågar sig hur den förödande amerikanska fastighetsbubblan kunde undgå så många ekonomer. En förklaring menar han kan ha varit inflytandet från f.d. Fed-ordföranden Alan Greenspan:

So why did so few people point out the obvious? One answer may be that macroeconomists, in particular, didn’t want to go up against bubble denier Alan Greenspan, which might get them blackballed from Jackson Hole and all that. But overall, the failure to see the most obvious bubble of my lifetime remains a puzzle.

roulette110807Det skulle inte förvåna mig om den bästa förklaringen till finansiella bubblors uppkomst och fall finns inte inom ekonomisk teori eller inom politik, utan inom missbrukspsykologi. Kärnverksamheten på Wall Street liknar i mycket just ett spel, om än ett sofistikerat sådant: investerare och affärsmän satsar pengar på olika typer av transaktioner i syfte att generera vinst. Att det sedan handlar om diverse finansiella instrument istället för spelmarker, och pris- och värdefluktuationer istället för tärningar, innebär ändå ingen principiell skillnaden från ett godtyckligt casinospel.

Spelet på Wall Street var länge framgångsrikt. Avregleringar under 90-talet (förespråkade av bl a just Greenspan) öppnade för en rad nya affärsmöjligheter inom finans. Höga bonusar och arvoden gjorde att unga talanger lockades till branschen. Självförtroendet växte och man började göra allt djärvare drag med allt högre insatser (som sub-prime lending).

De till synes ändlösa framgångarna (som skulle visa sig vara illusioner) gjorde emellertid att självförtroendet övergick i övermod och hybris. Branschen började se sig som oövervinnerlig och riskmedvetenheten gick förlorad. Man hade inlett ett slags kollektivt spelmissbruk. Ingen vet än idag hur många triljoner dollar som “spelats bort”.

Ett av grunddragen hos en missbrukare är förnekan. Missbrukaren vill inte inse sitt missbruk eller dess negativa effekter. Man intalar sig att man har kontroll över situationen och kan “sluta när man vill”. Man äntrar en ond spiral av självbedrägeri och självförnekan. Det har visat sig i ruinerna efter banker som gått i konkurs under året att investerarna uppvisat ett liknande beteende. Framgångar födde allt större risktagande och insatser. Förluster doldes medan man försökte “vinna tillbaka” det man förlorat, ofta i desperation. Förnekelsen gjorde att detta pågick utan hejd tills allting var förlorat, både egna tillgångar och lån (ibland 30 ggr de egna tillgångarna).

Ett annat grunddrag är försvaran; i ett fördjupat stadie av sitt missbruk börjar missbrukaren försvara sitt beteende gentemot omgivningen. Råd, hjälp och annan yttre inblandning stöts bort. Finansbranschens försvar för sin egen verksamhet var att motverka reglering; genom lobbyism och genom inflytande från mäktiga frimarknadsideologer som Robert Rubin och Lawrence Summers (båda nu i Obama’s team). Inga regleringar, ingen inblandning. Inledningsvis ville finansdepartementet ha auktoritet att spendera TARP-paketets 850 miljarder dollar helt utan översikt och retroaktivt ansvar (!). TARP kallades också, passande nog: “a fix for Wall Street”.

Vårt problem med icke-linjär aritmetik

chartHar människan svårt för att skapa sig en intuitiv förståelse för icke-linjära förlopp? Vi tycks benägna att betrakta förändring i linjära termer, som vi sedan använder för att extrapolera framåt; “om det var 2 igår och 4 idag – då måste det ju bli 6 imorgon!?”. Ja, eller 8, om det är det icke-linjära sambandet 2x som råder. Kanske vi bara är lata och väljer för få “sampel” (med bara två sampel t ex kan samband inte bli något annat än linjära) eller för korta intervall (vi linjäriserar) för att kunna urskilja de icke-linjära sambanden, eller också saknar vi helt enkelt förmågan att tänka icke-linjärt.

Det kanske mest påtagliga exemplet finns i vårt ekonomiska system; kravet på konstant procentuell tillväxt eller steady growth. Något som växer eller förväntas växa med en fix årlig procensats kan tyckas växa linjärt, men eftersom procentsatsen beror på den aktuella mängden (av ett företags omsättning eller vad det nu kan vara) så kommer ökningen av mängden att bli större och större. Med 7% årlig tillväxt av, säg, ett lands oljeförbrukning, så fördubblas förbrukningen av olja var 10:e år. Eller, under varje nytt årtionde så kommer lika mycket olja att förbrukas som förbrukats under alla tidigare år sammanlagt.

Man inser snabbt att principen med steady growth är orimlig i en tillämpning där tillgångarna (t ex naturresurser) är begränsade. Föreläsningen Arithmetic, Population and Energy redogör för detta på ett ingående sätt. Man diskuterar bl a undersökningar som visar att USAs koltillgångar skulle räcka upp till tusen år – med nuvarande förbrukning. Man glömmer helt bort mekanismen bakom steady growth – att förbrukningen inte bara ökar utan att ökningen ökar. Föreläsarens egna siffror visar att koltillgångarna, med nuvarande procentuella förbrukningsökning, bara skulle räcka några årtionden.

Sedan verkar det ändå finnas undantag till detta mänskliga tillkortakommande; mekanisk acceleration. Att kasta eller fånga en boll innebär en förståelse för bollens tidsberoende, icke-linjära rörelse. Så även att springa, hoppa, hålla balansen eller att pricka ett flyende bytesdjur. Vår förståelse för icke-linjära mekaniska system, i kombination med vår fysiologi, verkar alltså vara god. Säkert beror detta på att denna färdighet sedan årtusenden haft med vår direkta överlevnad att göra, långt innan det fanns ekonomiska modeller eller andra abstrakta tillämpningar.

Finansiell dimma

paulson_span1sDet har ironiskt nog visat sig att de kanske minst användbara källorna för att följa finanskrisen i USA är de personer och institutioner som står i dess centrum: finansdepartementet, Federal Reserve och deras respektive representanter. Make till dåliga prognoser och aningslöshet — ackompanjerat till ett språk av terminologi-istället-för-substans-typ — får man leta efter. Oerfaren inom nationalekonomi som man är gav jag Bernanke, Paulson, Kashkari m fl länge “tvivlets fördel”, men så inte längre.

Något som t ex inte stämmer är hur orubblig tvärsäkerhet kan varvas med ombytligt och inkonsistent handlande. I våras, innan stormen brutit ut (fastighetsbubblan sprack under hösten 2007 men effekterna hölls tillbaka av flera räntesänkningar), försäkrade man att att “the fundamentals are sound”. Sedan gick Bear Stearns omkull i mars och köptes upp av JPMorgan, med ekonomiskt stöd från Fed, varpå det försäkrades att nu var det värsta över och att det var slut med interventionism. Men finansjättarna föll likväl som dominobrickor; Fannie Mae och Freddie Mac (räddades för $100Mdr), Lehman Brothers (konkurs) och AIG (räddades för $80Mdr, idag $140Mdr).

Men det slutade inte med det. I slutet på september, efter att börsen börjat löpa amok, krävde Paulson och Bernanke att kongressen skulle bevilja dem hundratals miljarder dollar till att köpa upp “toxic assets” som tyngde ner många företags räkenskaper och hindrade dem att fylla sina funktioner. Detta uppgav man, i alarmerande ordalag, var den enda och rätta lösningen — annars väntade upplopp och undantagstillstånd. Knappt hade krispaketet (eller TARP som det kom att kallas) klubbats igenom förrän kursen helt lades om. “As the situation worsened, the facts changed” hävdade Paulson. No shit. Nu var det plötsligt allt ifrån kreditkortsskulder till studielån som skulle finansieras med pengarna. Senaste nytt är att även bilindustrin står med mössan i hand.

Eller ta Paulsons op-ed i NY Times så sent som idag. Först gör han flera uttalanden om ovissheten kring finanskrisen: “this financial crisis is unpredicatble and difficult to counteract”, “there is no playbook for responding to turmoil we have never faced”. Ändå kan han ge resoluta besked om nyttan med TARP (vars slutgiltiga funktion alltså inte ens är fastställd än): “recovery will happen much, much faster than it would have had we not used TARP to stabilize our system.”. Han kan rimligen inte vara både rådlös och rådig på samma gång.

Jag kan inte avgöra om den ena åtgärden är bättre än den andra (inte många andra heller tydligen) men allt kan inte stå rätt till när en så stor diskrepans mellan ord och handling råder hos de allra mest insatta specialisterna. Det klingar inte rent. Antingen är det så att de egentligen inte vet vad de håller på med. Att de famlar i mörkret men försöker ge sken av motsatsen för att “lugna marknaden” (men hur lugnande är det när man gör fel om och om igen!?). Detta får väl ses som det mest troliga — om än inte helt betryggande — alternativet.

Det andra alternativet klingar mer av konspirationsteori men tål att nämnas — att de inblandade är så korrupta och inkorporerade i företagsvärlden (Paulson var t ex CEO på Goldman Sachs ända till 2006) att de delar ut miljarder i statligt stöd till sina Wall Street-kompisar med ena handen och trollar fram dimridåer för allmänheten med den andra.