Teman kring manlighet i Dödligt Vapen-filmerna

I Dödligt Vapen-filmerna — Zwei stahlharte Profis på tyska — röjer poliskollegorna Roger och Riggs upp bland LA’s undre värld. Det är good old 80-talsaction med allt vad det innebär, och hyfsat bra sådan dessutom (särskilt de två första från 87 och 89) — men de utmärker sig särskilt för att även gå utanför genrens ramar, med berömvärda skildringar av tabubelagda ämnen som manlig depression och manlig kollegial kärlek.

Riggs till exempel, spelad av Mel Gibson, deppar rejält efter sin bortgångne hustru i den första filmen och bedriver vad jag skulle gissa är ett typexempel på manlig krishantering; isolation, alkohol och annan destruktivitet. I en tidig scen tar Riggs hand om en krypskytt genom att ställa sig mitt i skottlinjen och börja skjuta rakt mot fönstret där krypskytten gömmer sig — snacka om dödslängtan! Riggs erbjuds hjälp för sina problem men distanserar sig med sarkasm och cynism.

Den avsedda effekten med Riggs karaktär och händelserna kring honom är, så klart, att framställa honom som “tuff” och “hård”, och så långt ligger det ju helt i linje med actiongenren i stort, men DV gör ändå betydligt mer för att demonstrera en underliggande mental obalans och oförmåga (känslomässig sådan) istället för bara hjärndöd machismo. Vem kan säga detsamma om filmer med Chuck Norris, Bruce Willis eller Steven Seagal?

Relationen mellan Riggs och kollegan Roger, som, för det första, ges berömvärt mycket tid och djup, fortsätter i samma spår. Det är uppenbart att de hyser en vänskaplig kärlek till varandra, men det uttrycks, på typiskt manligt vis, oftast indirekt genom jargong och satir. Någon gång, som i trean, får alkohol känslorna att svalla över i ett tårdrypt “I love you man”-ögonblick.

Men även där Riggs och Roger är bekväma i sin vänskap så har de omgivningen emot sig. I en scen i tvåan har de skyddat sig från en explosion genom att slänga sig i ett badkar, då Riggs säger, där de ligger omfamnande, att “We better get up before the guys get here…”. De befinner sig i en pseudohomofobisk miljö som förväntar sig tuffa, hårda snutar, och som är intolerant mot svaghet och känslomässighet.

Ett avslutande ord om filmernas story, som är av en så enkel tjuv-och-polis-typ som man kan tänka sig. Varför så genomarbetade karaktärer, men en papperstunn, fördummad historia? Jag vet inte, men min bästa teori är att filmen skildrar inte verkligheten i sig, utan Riggs och Rogers projektion av den (skulle vilja säga att det är Riggs, i första hand). Det är deras värld som är svart-och-vit, där skurken är alltigenom ond och där rättvisan alltid skipas – och helst så med nävarna eller med ett skjutvapen – eftersom det är en värld som är lättare att förhålla sig till. Skurkar som egentligen inte är skurkar kräver sympati när man dödar dem och orättvisor som begås av den egna sidan kräver reflektion och eftertanke; enklare då, tydligen, att kategorisera upp världen i hanterbara dikotomier och sedan blunda för gråzonerna. Det följer om inte ett mans-psyke, så i alla fall ett omoget barn-/tonårspsyke.
Men till skillnad från dess karaktärsskildringar så visar filmen ingen insikt och finess kring detta. Det verkar, i det här fallet, snarare som att dess manusförfattare faktiskt haft tonårspsyken själva.

Advertisements

Varför välja Teknisk Fysik?

Eftersom det snart är dags för gymnasieungdomar, och andra studiesugna också för den delen, att söka utbildning till hösten så tänkte jag lägga in ett gott ord och lite reflektioner kring den utbildning som jag själv har gått; Teknisk Fysik på LTH. Det ska sägas direkt att det mesta jag säger lika gärna hade kunnat gälla något annat av de många andra, relativt lika civilingenjörsprogrammen, så håll det i beaktning. Anyway, följande är att vänta på Teknisk Fysik eller “F”:

Massor av matte och fysik. Har man ett stort intresse för matte och naturvetenskap, och har klarat de ämnena bra genom grundskola och gymnasium, så är ju saken klar, då är F helt rätt. Har man intresset, men har misströstat under gymnasiet (jag själv t ex tyckte att matten och fysiken var både tråkig och svår) så ge inte upp hoppet – det är en helt annan femma på högskolan. Man läser förvisso mycket mer och svårare matte, men det knyts också ständigt an till vart det leder och vad det ska komma att användas till senare under utbildningen. Matematiken förvandlas således från poänglösa övningar till spännande instrument, vilket skapar en helt annan motivation.

Det ska också sägas, angående matematik (som är stommen på alla civilingenjörsprogram, men närmast religion på F), att det ingalunda handlar om krav på att vara “mattesnille”. Lite läggning för problemlösning och logiskt tänkande är givetvis behjälpligt, men det är långt viktigare med tålamod, envishet och en bra studieteknik. Problemet med matematik är i första hand att det är ett esoteriskt ämne, dvs det krävs en viss grad av införståelse för att se dess mening (och för all del – dess skönhet), och det gäller att inte bli frustrerad och ge upp innan man nått dit.

Mot slutet av utbildningen finns det goda chanser att få en spännande inblick i forskningen för de ämnen man valt att fördjupa sig i. Klassiska F-ämnen inkluderar atom- och kärnfysik, teoretisk fysik och matematik, men det finns en myriad av andra vägar att gå. Med lite tur får man inspirerande föreläsare som kan berätta och knyta an undervisningen till sitt eget arbete. Jag kan själv vittna om föreläsare som formligen bubblat av iver, både för sitt ämne och sina studenter. Sådant smittar av sig!

Det är en bred utbildning som håller nästan alla dörrar öppna. Ett bra val för den som vill bli civilare, men inte riktigt bestämt sig för vilket program som passar.

Mycket bra sammanhållning. Detta kan givetvis upplevas olika från person till person, men min egen erfarenhet är undantagslöst en av positiv stämning och kamratskap. Folk är generellt drivna och genuint intresserade av det man läser, vilket gör att man håller ihop och hjälps åt istället för att t ex jämföra kläder. Det kan absolut bli “internt” och nördig ibland, så ett tips är att ha någon sidoaktivitet ute i den “riktiga världen”. Bra stämning tycks för den delen prägla hela LTH.

Min enda invändning är möjligen en närmast total avsaknad av humaniora. Man kan välja till kurser i t ex språk och kognition, men de är ofta små och översiktliga. Flera har till och med ändelsen — för tekniker i kursnamnet, vad nu det ska betyda… Detta är dock mer ett personligt önskemål än en kritik av programmet, och kan ju lösas enkelt av att man väljer extra kurser utanför LTH.

Som synes är jag helnöjd med min utbildning på LTH. Den har utmanat mig, höjt ribban för vad jag känner att är kapabel till och skärpt min förmåga att lösa problem och tänka analytiskt. Rekommenderar alla som är intresserade och motiverade att söka sig till Teknisk Fysik eller något av systerprogrammen! Lycka till!

Avatar (2009)

Finns det särskilda glasögon för extra story- och karaktärsdimensioner?

Avatar ska “kännas, inte tänkas” menar manusförfattaren/regissören James Cameron. Hm. Jag förmodar att han med det menar att den ska ses som en slags naturupplevelse; man “tänker” inte fram upplevelsen av en solnedgång vid havet eller ett glittrande fjäll — de “känns” fram. Hade Avatar varit tillräckligt visuellt magnifik och överväldigande så kanske det hade kunnat bli fallet, men även om han lyckas skapa den kanske vackraste pixelerade världen hittills så är det fortfarande bara en pixelerad värld. Istället borde Cameron ha arbetat mer med sin berättelse, det är genom den han verkligen hade kunnat skapa känslor. Känslor och tankar, för om de två nu är separabla överhuvudtaget så vill det faktiskt till att intellektet får lite att göra under en 3+ timmars film.

Men på tal om känslor så är det ändå bristen på sådana jag slås av. Avatar är så simplistisk, konventionell och förutsägbar att jag aldrig riktigt kan leva mig in och få fäste med engagemang och medkänsla. Jag kan inte ta det jag ser riktigt på allvar, och blir därför distanserad. Kanske jag ville för mycket – jag rankar flera av Cameron’s tidigare filmer som mina absoluta favoritfilmer, och hoppades att Avatar skulle vara i samma klass.

För vad hände med dom välgjorda karaktärerna? Cameron’s signum? I stort sett varenda en av hans tidigare filmer har varit proppfulla av starka, originella karaktärer som lever och utvecklas. Kyle Reese, Sarah och John Connor i Terminator-filmerna, Ellen Ripley, Hudson, Vasquez m fl i Aliens, Rose DeWitt i Titanic etc. En films behållning är dess karaktärer och Cameron har varit en mästare på precis det. Ta Sam Worthington, som var så lovande i Terminator 4, vad hände med honom? Han får stå modell för en datoranimation. Med facit i hand så var hans roll i T4, som robot i tron om att vara människa, mer komplex och intressant än den i Avatar.

Ett annat grundläggande problem med Avatar är detsamma som har härjat som en epidemi i film under de senaste 15 åren: felanvänd CGI. Inte nödvändigtvis dålig CGI, vilket för all del också kan vara fallet, utan felanvänd CGI. Vissa saker gör sig utmärkta som datoranimationer, som maskiner, byggnader, explosioner, ljuseffekter och annat som bygger på död materia. Annat, som organiskt material och biologiska varelser gör sig sämre, och ju närmare humanoider man kommer desto svårare blir det. Skaparna av Gollum i Sagan om Ringen förtjänar respekt för sitt arbete, men ingen med normal syn kan påstå att Gollum inte ser uppenbart datoranimerad ut (hur mycket det sedan stör var och en är en annan fråga).
Men frågan är egentligen inte vad utan hur man väljer att använda datoranimationer. I Jurassic Park animerades dinosaurier med stor framgång tack vare finess och kännedom om teknikens begränsningar; man använde bara det man klarade av att göra riktigt bra, och fyllde ut med stämning och subtilitet. Ett perfekt exempel på väl använd CGI.
I Avatar datoranimeras mestadels — just det — organiskt material och humanoider. Jag tänker inte såga kvalitén, men det används en masse och ser helt enkelt datoranimerat ut, och för mig räcker det tyvärr för att bryta illusionen.

Det har blivit lite kollektiv hysteri kring Avatar och man förväntas vara överväldigad och betagen av dess skönhet och budskap. Jag vill gärna vara med på det tåget, men kan inte riktigt. Avatar är egentligen en bra film med normala mått mätt, men jag hade väntat mig mer. Jag tycker Cameron fattade flera märkliga beslut och att han i slutändan fibblar bort mycket av potentialen.

Till sist, på tal om att väcka känslor så tycker jag följande lilla klipp från Svärdet i Stenen, med ett väldigt Avatar-likt tema, lyckas lika bra om inte bättre. Under bara 9 minuter behandlas glädje, kärlek, rädsla, sorg och ett naturalistiskt budskap på ett imponerande sätt. Bakgrunden är att trollkarlen Merlin håller på att utbilda väpnarpojken Arthur, och har som en lektion i naturens gång förvandlat dem båda till ekorrar (eller “Avatarer” — Merlin själv en blå sådan dessutom):