Anna Odells fejkade psykos

Det har nu gått drygt ett halvår sedan Anna Odell fejkade en psykos på Liljeholmsbron i Stockholm och blev tvångsomhändertagen. Efter att ha reagerat starkt negativt inledningsvis bestämde jag mig för att bita mig i läppen och vänta ut vad historien som helhet skulle förtälja.
Min egen, arbetsrelaterade relation till psykiatrin är kluven och jag inser att det är en fördold, esoterisk institution som hade mått bra av mer insikt och debatt. Även till priset av en iscensättning likt den av AO. Nu har jag inte sett utställningen som sådan och reserverar mig därefter — men mycket av efterspelet hittills, inklusive Odells egna kommentarer, tyder på att så ännu inte blivit fallet.

En första spontan invändning är att hela händelseförloppet känns alltför förutsägbart. Från det “förvirrade” beteendet på Liljeholmsbron då AO slänger sina kläder över räcket, vilket får förbipasserande att reagera och ringa polisen, till att hon gör fysiskt motstånd och blir lagd i s k bältessäng. Detta påminner om ett typiskt rutinförfarande faktiskt. Tycka vad man vill — någon mörk hemlighet är det i alla fall inte. Det framgår inte heller vilka invändningar AO själv har eller hur hon anser att ett omhändertagande av (i hennes egna ord) “skrämda ensamma människor” borde se ut. Händelsen tycks helt enkelt inte initiera några nya diskussioner.

Min nästa och kanske största invändning är en tveksamhet inför AOs motiv och då särskilt hennes neutralitet. Detta är en känsla jag haft sedan länge och som bekräftats efterhand. För dom som inte vet så var AO med om en liknande, “skarp” händelse 1995, då hon omhändertogs under former som hon nu kritiserar. I sin senaste artikel, angående planerna att iscensätta det hela på nytt, skriver hon:

Jag kunde inte säkert veta att jag skulle vara med om samma händelseförlopp den här gången men jag hade en stark magkänsla av att det nog skulle bli så, vilket också visade sig stämma.

Hm, är detta verkligen en lämplig inställning? Att i ett dynamiskt socialt experiment, där ens egen inblandning spelar en helt avgörande roll, ha en förväntan om utfallet redan klar för sig? Hur vet vi att denna förväntan inte blev till en självuppfyllande profetia? Dessa frågor gör att handlingen — “verket” — anknyter till Odell själv som person och därför hindras från att leverera ett självständigt budskap. Det i sin tur gör det svårt att som åskådare tolka vad det egentligen är man ser.

Motiven blir än mer suddiga när hon skriver:

“[Vi intervjuade] en polis, som kallade paranoida personer för lögnare […] Det triggade mig att genomföra min iscensättning. Det jag skulle göra var det han tyckte att de paranoida gjorde. Ljuga.”

Ett klumpigt uttalande av polismannen som hon blev provocerad av — ok, men att detta fick henne att själv vilja genomföra precis det han hade hävt ur sig — som hon själv tyckte var förkastligt — låter mest som en trotsreaktion. Jag ser bara inte logiken i det tankesättet. Visst, det lär inte ha varit det enda skälet till att iscensättandet blev av, men det får en att undra om det varit konstnärlig nyfikenhet eller personlig vendetta som legat bakom beslutet.

Det känns sammantaget som att AO som kreatör haft en otillräcklig distans mellan sitt verk och sina personliga kall, vilket förtagit en del fokus och budskap från det. Man kan även ifrågasätta vad detta budskap nu ändå skulle vara — och att överhuvudtaget behöva förklara vad det är man gjort, t ex genom att gå ut i media ett halvår senare med en artikel titulerad “Anledningen till att jag spelade psykiskt sjuk”, får väl ses som bevis nog för det. Men visst, det sista ordet är inte sagt.

Jag kan även bli något irriterad över ett påstående som “Mitt val att gå ut på Liljeholmsbron och agera psykotisk har aldrig handlat om att jag vill peka ut eller sätta dit enskilda poliser eller vårdpersonal.”. Kanske det AO, å andra sidan hade allting du gjorde den där kvällen och natten med enskilda personer att göra. En del var civilpersoner, andra utövade sitt yrke. Ingen tillfrågades om de ville delta. Försök inte rättfärdiga dig genom att reducera medmänniskor till ansiktslösa myndigheter och myndighetsutövare, det skulle sänka dig till samma moraliska nivå som gatstenskastaren som kastar sten “på kapitalismen”.

Med det sagt (lite kritik tror jag AO både tål och väntat sig) så delar jag alltså mycket av premisserna. Alla system behöver granskas och omvärderas, och priset för det kan ofta vara högre än vad man kanske inledningsvis är beredd att betala. Jag delar därför inte argumentet att AO per automatik gjorde fel eftersom hon förbrukade en viss mängd samhällsresurser; det är något som de samlade (eventuellt svårmätbara) konsekvenserna får avgöra. Odell själv säger:

Tanken med iscensättningen var också att försöka öppna upp den slutna värld som jag anser att den psykiatriska tvångsvården är.

Och jag hoppas hon lyckas.

Fysikbaserade indiespel på framfart

Det har dykt upp flera riktigt innovativa indiespel med fysik som huvudingrediens på sistone. Gemensamt för dem är enkla och öppna koncept, som gör dem både oförutsägbara och underhållande. Flera har dessutom egen unik design och ackompanjering. Som entusiast av fysiksimulering är det en ren fröjd att se talangfulla spelutvecklare använda fysik i sina kreationer på det här sättet. Sir Newton hade säkert varit stolt.

Några exempel (aktuell fysikmotor inom parentes)

crayon_physicsCrayon Physics Deluxe (Box2D): Ett smått revolutionerande pusselspel där man med hjälp av föremål som man ritar själv ska få en liten boll att ta sig “i mål”. Möjligheterna är praktiskt taget obegränsade och man kan skapa broar, katapulter, vippbrädor och mycket annat. Får en att vilja spela om och om igen för att hitta den där perfekta lösningen. Smart och enkel “krita och papper”-design och stämningsfull musik. En nära kusin är Zany Doodle (Chipmunk).

ayimAnd Yet It Moves (TGB): Här gäller det att guida sin lilla spelkaraktär — en pojke av…papper? — genom en platformsbana. Men, det är inte vilken bana som helst, man måste nämligen rotera hela bilden regelbundet för att komma vidare. Ibland för att göra ett vertikalt stup möjligt att gå på, ibland för att få stenbumlingar att ramla och röja vägen för en, ibland något helt annat. Tränar ens spatiala förmåga och skapar lätt disorientering på samma gång. Snygg stilistisk design av tidningsurklipp-collage.

world-of-gooWorld Of Goo (ODE): Min absoluta favorit. World Of Goo utspelas på sagovärldsplaneten Goo, bebodd av boll-liknande varelser kallade Goo balls. Planeten, som man besöker på närmare håll under varje bana och som syns som en siluette däremellan, har en mörk Edward Scissorhands-stil med besynnerliga maskiner och bolmande skorstenar. Banorna går ut på att lösa olika uppgifter genom att med hjälp av sina Goo balls skapa konstruktioner som torn och broar. Varje bana berättar också en del i en övergripande historia om livet på Goo. Strålande i allt från detalj till helhet.