Så som i…Helvetet

film_heaven2Det känns lite kliché att klanka ner på “svensk film”, men en stunds tittande på Så som i Himmelen på SVT i lördags fick det bara att rinna över.

Problemet gäller filmens hysteriskt överdrivna psykodynamik. Under den knappa timmen jag mäktade med att se utspelade sig säkert 3-4 regelrätta slagsmål. Japp, fysiskt handgemäng, mellan vuxna människor. Utöver detta förekom otaliga scener med gräl, skrik, gråt, svordomar och andra utageranden väl i magnitud med vilken affektiv störning som helst.

Vill man ha med starka scener och starka känslor – fine, men se för guds skull till att det sker motiverat. Det räcker inte med att låta folk grimasera och fäkta med armarna för att en scen ska beröra eller vara gripande. Bergman hade med en kort våldssekvens i Scener ut ett Äktenskap, men den scenen föregicks av över tre timmars uppbyggnad i form av dialog och foto i mästarklass. Ändå låg den på gränsen för vad som kändes trovärdigt.

Min erfarenhet är att folk generellt inte alls trivs med att översvallas av sina känslor. Särskilt inte av vrede. När det väl sker så är det fullständigt oromantiskt; destruktiva, regressiva utbrott, följda av utmattning och skuldkänslor. Det är inte förenligt med vare sig försoning eller insikt på det sätt Så som i Himmelen vill få det att verka.

Vidare — om vi bortser från de bisarra utbrotten — så konverserar filmens karaktärer som om de för varje given situation hade alla repliker preparerade. De liksom bara turas om att läsa upp dem. Det råder också en anmärkningsvärt hög självinsikt sett till innebörden i flera av dialogerna, där även komplicerade frågor förs utan större tecken på tvekan eller fördröjning.

Detta förefaller oerhört onaturligt. En normal (icke-trivial) konversation framskrider successivt efterhand som man tänker och funderar. Ordföljden kan ta oväntade vändningar, man omformulerar sig, utvecklar sig, kommer av sig osv, och allt detta ingår i dynamiken. Talspråket har helt enkelt långt mer än bara en lexikalisk innebörd. Så som i Himmelen (och många andra svenska filmer) behandlar talspråk som om det bara vore en talad form av skriftspråk.

Är det då möjligt, eller ens önskvärt, att ständigt vara helt verklighetstrogen? Antagligen inte, och en del av filmkonsten går väl ut just på att kondensera fram bara det mest signifikanta ur verkligheten. Ingen orkar ju med att se två personer sitta och staka sig i två timmar. Men att göra anspråk på komplexa människoskildringar och sedan bruka endast överspelade, teatraliska medel är inte bra nog. Det är både att ta sig vatten över huvudet och att underskatta sin publik på samma gång. Och det gör filmen närmast olidlig att se på. Förutom för Guldbagge-juryn då, uppenbarligen.

Advertisements

2 thoughts on “Så som i…Helvetet

  1. Hmm, det är tydligen fler än jag och min syster som tycker att känslor i svensk film ofta är överspelade. Så bra, då ligger det kanske någon sanning i det…

  2. Ja, jag tycker det är för många filmer med samma deacle för att det ska gå att bortse ifrån. Vad det sedan beror har jag ingen aning om…hybris bland vissa regissörerna kanske, eller bland skådisarna, eller för mycket testosteron i Stockholms dricksvatten…

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s