“We’re all Swedes Now”

73079997MG008_forumsäger Nouriel Roubini, ekonomen vars profetior om den pågående finanaskrisen gett honom öknamnet “dr Doom”, syftandes på Sveriges hantering av sin bankkris 1992. Svenska staten köpte då upp och nationaliserade ett antal banker som blivit insolventa av fallande huspriser (precis som fallet är i USA nu). Tillgångarna såldes sedan av ett par år senare med endast små nettoförluster för svenska skattebetalare. Operationen verkar betraktas mer eller mindre unisont som framgångsrik.

Men även om nationalisering har haft stöd bland ekonomer redan från krisens första dag, däribland av Roubini och Krugman, så har det hela tiden haft en närmast blasfemisk innebörd politisk. Till och med “progressiva” Obama sade nyligen:

Obviously, Sweden has a different set of cultures in terms of how the government relates to markets and America’s different. And we want to retain a strong sense of that private capital fulfilling the core — core investment needs of this country.

Så alltmedan USA sitter fast i sin kulturella och ideologiska självbild spenderas hundratals och åter hundratals miljarder dollar på att ge misskötta banker och finansiella institutioner konstgjord andning, ofta utan vare sig krav eller garantier. Läste någonstans att de största bankerna nu tagit emot mer pengar (i lån etc) än vad de själva är värda på marknaden, vilket kanske säger en del om hur ineffektiv den strategin är. Allt för att bibehålla myten om det ofelbara med privatisering och frimarknad.

Chalmers Johnson talar om fyra faktorer bakom fallen av Rom, Sovjetunionen och andra imperium genom historien: ideological rigidity, imperial overstrech, inability to reform och slutligen bankruptcy. USA visar tydliga tecken på de två förstnämnda och gryende tecken på de övriga två. Den brännande frågan lär fortsätta vara förmågan att förändras; kan man börja släppa på sina ideologiska tvångstankar? Kan man reformera det svindyra och alltmer hemlighetsfulla Pentagon, kan man hitta en mer ödmjuk och hållbar inställning gentemot omvärlden o.s.v.?

Så som i…Helvetet

film_heaven2Det känns lite kliché att klanka ner på “svensk film”, men en stunds tittande på Så som i Himmelen på SVT i lördags fick det bara att rinna över.

Problemet gäller filmens hysteriskt överdrivna psykodynamik. Under den knappa timmen jag mäktade med att se utspelade sig säkert 3-4 regelrätta slagsmål. Japp, fysiskt handgemäng, mellan vuxna människor. Utöver detta förekom otaliga scener med gräl, skrik, gråt, svordomar och andra utageranden väl i magnitud med vilken affektiv störning som helst.

Vill man ha med starka scener och starka känslor – fine, men se för guds skull till att det sker motiverat. Det räcker inte med att låta folk grimasera och fäkta med armarna för att en scen ska beröra eller vara gripande. Bergman hade med en kort våldssekvens i Scener ut ett Äktenskap, men den scenen föregicks av över tre timmars uppbyggnad i form av dialog och foto i mästarklass. Ändå låg den på gränsen för vad som kändes trovärdigt.

Min erfarenhet är att folk generellt inte alls trivs med att översvallas av sina känslor. Särskilt inte av vrede. När det väl sker så är det fullständigt oromantiskt; destruktiva, regressiva utbrott, följda av utmattning och skuldkänslor. Det är inte förenligt med vare sig försoning eller insikt på det sätt Så som i Himmelen vill få det att verka.

Vidare — om vi bortser från de bisarra utbrotten — så konverserar filmens karaktärer som om de för varje given situation hade alla repliker preparerade. De liksom bara turas om att läsa upp dem. Det råder också en anmärkningsvärt hög självinsikt sett till innebörden i flera av dialogerna, där även komplicerade frågor förs utan större tecken på tvekan eller fördröjning.

Detta förefaller oerhört onaturligt. En normal (icke-trivial) konversation framskrider successivt efterhand som man tänker och funderar. Ordföljden kan ta oväntade vändningar, man omformulerar sig, utvecklar sig, kommer av sig osv, och allt detta ingår i dynamiken. Talspråket har helt enkelt långt mer än bara en lexikalisk innebörd. Så som i Himmelen (och många andra svenska filmer) behandlar talspråk som om det bara vore en talad form av skriftspråk.

Är det då möjligt, eller ens önskvärt, att ständigt vara helt verklighetstrogen? Antagligen inte, och en del av filmkonsten går väl ut just på att kondensera fram bara det mest signifikanta ur verkligheten. Ingen orkar ju med att se två personer sitta och staka sig i två timmar. Men att göra anspråk på komplexa människoskildringar och sedan bruka endast överspelade, teatraliska medel är inte bra nog. Det är både att ta sig vatten över huvudet och att underskatta sin publik på samma gång. Och det gör filmen närmast olidlig att se på. Förutom för Guldbagge-juryn då, uppenbarligen.