Spelberoendet på Wall Street

Nyblivne Nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman frågar sig hur den förödande amerikanska fastighetsbubblan kunde undgå så många ekonomer. En förklaring menar han kan ha varit inflytandet från f.d. Fed-ordföranden Alan Greenspan:

So why did so few people point out the obvious? One answer may be that macroeconomists, in particular, didn’t want to go up against bubble denier Alan Greenspan, which might get them blackballed from Jackson Hole and all that. But overall, the failure to see the most obvious bubble of my lifetime remains a puzzle.

roulette110807Det skulle inte förvåna mig om den bästa förklaringen till finansiella bubblors uppkomst och fall finns inte inom ekonomisk teori eller inom politik, utan inom missbrukspsykologi. Kärnverksamheten på Wall Street liknar i mycket just ett spel, om än ett sofistikerat sådant: investerare och affärsmän satsar pengar på olika typer av transaktioner i syfte att generera vinst. Att det sedan handlar om diverse finansiella instrument istället för spelmarker, och pris- och värdefluktuationer istället för tärningar, innebär ändå ingen principiell skillnaden från ett godtyckligt casinospel.

Spelet på Wall Street var länge framgångsrikt. Avregleringar under 90-talet (förespråkade av bl a just Greenspan) öppnade för en rad nya affärsmöjligheter inom finans. Höga bonusar och arvoden gjorde att unga talanger lockades till branschen. Självförtroendet växte och man började göra allt djärvare drag med allt högre insatser (som sub-prime lending).

De till synes ändlösa framgångarna (som skulle visa sig vara illusioner) gjorde emellertid att självförtroendet övergick i övermod och hybris. Branschen började se sig som oövervinnerlig och riskmedvetenheten gick förlorad. Man hade inlett ett slags kollektivt spelmissbruk. Ingen vet än idag hur många triljoner dollar som “spelats bort”.

Ett av grunddragen hos en missbrukare är förnekan. Missbrukaren vill inte inse sitt missbruk eller dess negativa effekter. Man intalar sig att man har kontroll över situationen och kan “sluta när man vill”. Man äntrar en ond spiral av självbedrägeri och självförnekan. Det har visat sig i ruinerna efter banker som gått i konkurs under året att investerarna uppvisat ett liknande beteende. Framgångar födde allt större risktagande och insatser. Förluster doldes medan man försökte “vinna tillbaka” det man förlorat, ofta i desperation. Förnekelsen gjorde att detta pågick utan hejd tills allting var förlorat, både egna tillgångar och lån (ibland 30 ggr de egna tillgångarna).

Ett annat grunddrag är försvaran; i ett fördjupat stadie av sitt missbruk börjar missbrukaren försvara sitt beteende gentemot omgivningen. Råd, hjälp och annan yttre inblandning stöts bort. Finansbranschens försvar för sin egen verksamhet var att motverka reglering; genom lobbyism och genom inflytande från mäktiga frimarknadsideologer som Robert Rubin och Lawrence Summers (båda nu i Obama’s team). Inga regleringar, ingen inblandning. Inledningsvis ville finansdepartementet ha auktoritet att spendera TARP-paketets 850 miljarder dollar helt utan översikt och retroaktivt ansvar (!). TARP kallades också, passande nog: “a fix for Wall Street”.

Advertisements

2 thoughts on “Spelberoendet på Wall Street

  1. Har sett ett par intervjuer med Black men inte läst boken, har du? Han ger en rätt mörk, men nykter, bild av ett utspårat bank-/finansväsende. Det är bra att erfarenheter som hans populariseras men frågan är om det räcker, han har en mångmiljardbransch som slåss med allt dom har för att bibehålla status quo emot sig.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s