The Obama Brand

obama_shep_print_final21Det är inte svårt att förstå varför hundratusentals människor samlades för att följa Barack Obamas presidentinstallation i tisdags. Inte heller varför folk höll händer, rördes till tårar och var stolta över sitt land. Men mitt i hysterin tycks många glömma att Obama ännu är helt oprövad. Han är än så länge bara ett löfte, en öppen symbol för hopp, förändring eller vad än folk vill se hos honom. “The Obama Brand” har Chomsky kallat fenomenet. Kanske finns potentialen där, men ingen vet hur hans presidentskap kommer att se ut i realiteten.

Så för en funktionalitetsinriktad betraktare, som ser uteslutande till vad personen gör – inte vem den är, förefaller det således mer logiskt att avvakta med eventuella reaktioner tills Obama har visat vad han kan prestera när det verkligen gäller. Hopp och drömmar kommer nämligen inte att räcka för att ta landet ur sin nuvarande kris; befolkningen kommer att behöva hjälp med arbete, sjukvård och pensioner, lobbyism och korruption — särskilt inom militären — måste bekämpas, Bush’s inskränkningar i konstitutionen måste revideras m.m.

Vi får helt enkelt hoppas att “produkten” Obama lever upp till “varumärket” Obama.

Advertisements

Senaste skörden dokumentärer

iousa1I.O.U.S.A. (2008) (30 min Byte-Sized version)
Det är ingen ljus bild av USAs statsfinanser som målas upp. Landets f.d. Comptroller General (ingen aning om hur den titeln översätts) David Walker gick ut i media redan förra hösten, bl a i CBS 60 Minutes, och försökte varna för vad han kallade en “fiscal cancer”; budgetunderskott, handelsunderskott, växande utlandsskulder och ohållbara statliga program som Medicare och Medicaid. Dokumentären utreder bakgrunden till detta i större detalj, och det är svårt att inte tappa hakan inför dom enorma summorna pengar. Visst strävar man efter en viss skrämseleffekt…men, jag är rädd för att det finns fog för det. Omdöme: USAs totala skuld sägs vara $53 triljoner ($53.000.000.000.000), enough said.

2007-08-22t16_27_14-07_001Ben Stein’s Expelled: No Intelligence Allowed (2008)
Vad bättre än lite oskyld bibelpropaganda? Ben Stein åker världen runt för att avslöja en påstådd komplott bland evolutionsförespråkare i vetenskapsvärlden. Filmen tycks ha som enda poäng att genom olika klassiska propagandatekniker skapa diffusa antydningar och associationer. Talar aldrig i klarspråk, varken om frågeställningar eller om svar. Man redogör inte ens för vad som egentligen menas med Intelligent Design. Ben Stein är plågsamt tillgjord och måste ha fått bra betalt för att sälja ut sitt intellekt på det här sättet. Omdöme: Ingen intelligens tillåten indeed.

religulous1Bill Maher’s Religulous (2008)
Upplägget är likt det i Expelled — Maher reser runt och studerar religionsutövande i olika delar av världen. Maher är dock, till skillnad från Stein, helt uppriktig med var han själv står (rabiat ateist) och vart han vill komma. Gillar Maher starkt som komiker från hans show Realtime på HBO, inte minst hans inlägg om just religion, men formatet i den här dokumentären fungerar dåligt. För många korta och sönderredigerade intevjuer med oförberedda och/eller okunniga personer. Frågorna som ställs är måhända djärva och provocerande men de skapar sällan fördjupning. Omdöme: Visst underhållningsvärde men låg halt av substans.

consumingkids1Köpgalna barn (2008) (Consuming Kids: The Commercialization of Childhood) Svt Play.
Skrämmande inblick i den sanslöst oetiska kommersiella exploateringen av barns outvecklade psyken. Dokumentären visar hur industrin bakom barnreklam med i princip alla tills buds stående medel — forskning, experiment, förföljelse — används för att så ofta och så effektivt som möjligt tränga in och etablera budskap i barns hjärnor, i vad som enklast kan liknas vid mentala övergrepp. “Reklam för 3-åringar behöver vara långsammare och innehålla mer runda former”. Knyter till stor del an med Edward Bernays Freud-inspirerade filosofier kring PR under 20-talet och framåt. Ett ominöst tecken på var vi står i dagens samhälle. Omdöme: Starkt, relevant och tidsenligt.

Tack till TEM-funderingar (tips till I.O.U.S.A.) och Anders B Westin (tips till Köpgalna Barn).

Spelberoendet på Wall Street

Nyblivne Nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman frågar sig hur den förödande amerikanska fastighetsbubblan kunde undgå så många ekonomer. En förklaring menar han kan ha varit inflytandet från f.d. Fed-ordföranden Alan Greenspan:

So why did so few people point out the obvious? One answer may be that macroeconomists, in particular, didn’t want to go up against bubble denier Alan Greenspan, which might get them blackballed from Jackson Hole and all that. But overall, the failure to see the most obvious bubble of my lifetime remains a puzzle.

roulette110807Det skulle inte förvåna mig om den bästa förklaringen till finansiella bubblors uppkomst och fall finns inte inom ekonomisk teori eller inom politik, utan inom missbrukspsykologi. Kärnverksamheten på Wall Street liknar i mycket just ett spel, om än ett sofistikerat sådant: investerare och affärsmän satsar pengar på olika typer av transaktioner i syfte att generera vinst. Att det sedan handlar om diverse finansiella instrument istället för spelmarker, och pris- och värdefluktuationer istället för tärningar, innebär ändå ingen principiell skillnaden från ett godtyckligt casinospel.

Spelet på Wall Street var länge framgångsrikt. Avregleringar under 90-talet (förespråkade av bl a just Greenspan) öppnade för en rad nya affärsmöjligheter inom finans. Höga bonusar och arvoden gjorde att unga talanger lockades till branschen. Självförtroendet växte och man började göra allt djärvare drag med allt högre insatser (som sub-prime lending).

De till synes ändlösa framgångarna (som skulle visa sig vara illusioner) gjorde emellertid att självförtroendet övergick i övermod och hybris. Branschen började se sig som oövervinnerlig och riskmedvetenheten gick förlorad. Man hade inlett ett slags kollektivt spelmissbruk. Ingen vet än idag hur många triljoner dollar som “spelats bort”.

Ett av grunddragen hos en missbrukare är förnekan. Missbrukaren vill inte inse sitt missbruk eller dess negativa effekter. Man intalar sig att man har kontroll över situationen och kan “sluta när man vill”. Man äntrar en ond spiral av självbedrägeri och självförnekan. Det har visat sig i ruinerna efter banker som gått i konkurs under året att investerarna uppvisat ett liknande beteende. Framgångar födde allt större risktagande och insatser. Förluster doldes medan man försökte “vinna tillbaka” det man förlorat, ofta i desperation. Förnekelsen gjorde att detta pågick utan hejd tills allting var förlorat, både egna tillgångar och lån (ibland 30 ggr de egna tillgångarna).

Ett annat grunddrag är försvaran; i ett fördjupat stadie av sitt missbruk börjar missbrukaren försvara sitt beteende gentemot omgivningen. Råd, hjälp och annan yttre inblandning stöts bort. Finansbranschens försvar för sin egen verksamhet var att motverka reglering; genom lobbyism och genom inflytande från mäktiga frimarknadsideologer som Robert Rubin och Lawrence Summers (båda nu i Obama’s team). Inga regleringar, ingen inblandning. Inledningsvis ville finansdepartementet ha auktoritet att spendera TARP-paketets 850 miljarder dollar helt utan översikt och retroaktivt ansvar (!). TARP kallades också, passande nog: “a fix for Wall Street”.