Vårt problem med icke-linjär aritmetik

chartHar människan svårt för att skapa sig en intuitiv förståelse för icke-linjära förlopp? Vi tycks benägna att betrakta förändring i linjära termer, som vi sedan använder för att extrapolera framåt; “om det var 2 igår och 4 idag – då måste det ju bli 6 imorgon!?”. Ja, eller 8, om det är det icke-linjära sambandet 2x som råder. Kanske vi bara är lata och väljer för få “sampel” (med bara två sampel t ex kan samband inte bli något annat än linjära) eller för korta intervall (vi linjäriserar) för att kunna urskilja de icke-linjära sambanden, eller också saknar vi helt enkelt förmågan att tänka icke-linjärt.

Det kanske mest påtagliga exemplet finns i vårt ekonomiska system; kravet på konstant procentuell tillväxt eller steady growth. Något som växer eller förväntas växa med en fix årlig procensats kan tyckas växa linjärt, men eftersom procentsatsen beror på den aktuella mängden (av ett företags omsättning eller vad det nu kan vara) så kommer ökningen av mängden att bli större och större. Med 7% årlig tillväxt av, säg, ett lands oljeförbrukning, så fördubblas förbrukningen av olja var 10:e år. Eller, under varje nytt årtionde så kommer lika mycket olja att förbrukas som förbrukats under alla tidigare år sammanlagt.

Man inser snabbt att principen med steady growth är orimlig i en tillämpning där tillgångarna (t ex naturresurser) är begränsade. Föreläsningen Arithmetic, Population and Energy redogör för detta på ett ingående sätt. Man diskuterar bl a undersökningar som visar att USAs koltillgångar skulle räcka upp till tusen år – med nuvarande förbrukning. Man glömmer helt bort mekanismen bakom steady growth – att förbrukningen inte bara ökar utan att ökningen ökar. Föreläsarens egna siffror visar att koltillgångarna, med nuvarande procentuella förbrukningsökning, bara skulle räcka några årtionden.

Sedan verkar det ändå finnas undantag till detta mänskliga tillkortakommande; mekanisk acceleration. Att kasta eller fånga en boll innebär en förståelse för bollens tidsberoende, icke-linjära rörelse. Så även att springa, hoppa, hålla balansen eller att pricka ett flyende bytesdjur. Vår förståelse för icke-linjära mekaniska system, i kombination med vår fysiologi, verkar alltså vara god. Säkert beror detta på att denna färdighet sedan årtusenden haft med vår direkta överlevnad att göra, långt innan det fanns ekonomiska modeller eller andra abstrakta tillämpningar.

Dawkins på frågan “What if you’re wrong?”

Kändisateisten Richard Dawkins ställs den enkla men flerbottnade frågan “what if you’re wrong” under en föreläsning (nedan). Han ger ett arrogant, osympatiskt svar som egentligen är mer en undanmanöver än ett svar. Inte riktigt vad man förväntat sig av en Oxford-professor.

Jag hade svarat i stil med:
Om det skulle visa sig att nya vetenskapliga teorier, upptäckter, forskning etc en dag kan påvisa att det existerar någon form av biblisk Gud – och att jag därmed på sätt och vis har “haft fel” – då hade jag gladeligen ändrat uppfattning. Och jag hade inte gjort det med svansen mellan benen, eftersom min tidigare uppfattning varit rationellt grundad på då tillgänglig information. Tvärtom; det hade känts som ett positivt, sunt tecken att det är tillgången till fakta och information som formar ens uppfattning, och inte det omvända (argumentum ad ignorantiam).

Sedan är egentligen frågan ställd till fel part, den borde ha ställts till den som står bakom tesen och därmed bär dess bevisbörda — dvs till teisten. Ateisten är bara någon som inte tillskriver sig teism, som inte är troende, och kan väl i teknisk mening inte ha fel i att göra så. Att inte tro kan möjligen vara ignorant, om det man inte tror på är väl belagt (kreationister i sitt förhållningssätt till evolution t ex). Alltså, frågan borde ställas till någon som är troende, och det vore intressant att höra om det hade gett ett liknande svar.

Call of Duty 2

cod2_header2

I väntan på fortsättningen till Half-life 2; Half-life 2 Episode 1 & 2 (do your thang jultomten), så bestämde jag mig för att avinstallera grundspelet och testa något nytt. Valet föll på populära WW2-spelet Call of Duty 2 från 2005. Det finns en 4:a ute nu men i avsaknad av en über-dator, och eftersom 3:an bara finns på konsolerna, så fick det blir nr 2. Men, det visade sig räcka mer än väl.

Jag måste säga — COD2 är ett riktigt kul spel, ur i princip alla aspekter. Handlingen följer olika karaktärer under kampanjer på olika fronter under andra världskriget, med början i Stalingrad 1942. Där får man först lära sig att kasta handgranater — med potatis. Riktiga handgranater är “värda mer än du” berättar ens befäl upplyftande för en. Sedan ger man sig ut i den sönderbombade staden. Snön yr, kulorna viner och tysken kan dyka upp var som helst.

Spelet är av typisk FPS-typ (first person shooter); man ser det ens spelkaraktär ser. Till sitt förfogande har man två vapen som man kan alternera mellan samt splitter- och rökgranater. Vapnen, som kan bytas ut genom att man helt enkelt plockar upp nya från fallna fränder eller fiender, är av sann WW2-typ med begränsad eldhastighet, sunkiga sikten osv. Detta gör massor för känslan av inlevelse.

xbox360_cod2_review_03Oavsett om man är ute och reparerar telekablar i Stalingrad eller springer runt i skyttevärn i Normandie så är man tätt, tätt inpå fienden. Ibland bokstavligen ansikte mot ansikte, och då hinner man oftast inte skjuta utan får ta till gevärskolven (om man hittar rätt tangent trots den höga pulsen!). Man har hela tiden en grupp med sig och det växlas en hel del ord, både inom gruppen och mellan de kämpande sidorna: “See you in Berlin or in hell — wherever I go first!”. Intensitet och spänning är på topp mer eller mindre non-stopp.

Ett till plus är hur ens hälsa hanteras. Det finns ingen mätare över hur skadad man är, istället regenereras ens hälsa automatiskt. Man kan ta en och annan träff, men tar man för mycket skada åt gången så är det kört. Det här fungerar oerhört bra eftersom man inte behöver springa och leta efter “health packs”, men ändå måste hålla sig undan harms väg.

Det är svårt att hitta något större fel faktiskt. Spelfysiken är förvisso minimal (kontra t ex HL2, som kom redan året innan), men det behövs inte mer heller. Kanske kan man säga att realismen är för hög, så till vida att det ibland är svårt att bortse från att spelet faktiskt är baserat på verkliga händelser. För något fredsbudskap ska man inte räkna med…men det vore antagligen för mycket begärt. Pang pang.

Cenk Uygur vs Reb Bradley

Alltid en fröjd att se självsäkra pseudovetenskapare (oavsett var dom står politiskt eller religiöst) med teser dränkta i argumentationsfel bli avslöjade och ställda mot väggen.

Här är det konservativa författaren (till bl a Born Liberal, Raised Right) Reb Bradley som gästar Cenk Uygur på The Young Turks. Reb presenterar sin hypotes om att det är liberalismen som ligger bakom det “moraliska förfall” som enligt honom pågår i USA. Han menar att liberalismen är dissocierad från moral per definition, och att problemen i samhället beror på att unga i alltför hög utsträckning uppfostras enligt detta omoraliska eller “liberala” synsätt. Han exemplifierar senare detta med 9/11-terroristerna, vilka han menar hade en “liberal bakgrund”.

Men, till förnuftets försvar står alltså Cenk. Tycka vad man vill om honom — han är en påläst och tuff debattör. Cenk ifrågasätter direkt den underliga definitionen av liberalism som Reb gör inledningsvis (och avslöjar det för den halmgubbe det är), han påtalar hur han använder cirkelargument m.m. En stilig uppvisning.