Finansiell dimma

paulson_span1sDet har ironiskt nog visat sig att de kanske minst användbara källorna för att följa finanskrisen i USA är de personer och institutioner som står i dess centrum: finansdepartementet, Federal Reserve och deras respektive representanter. Make till dåliga prognoser och aningslöshet — ackompanjerat till ett språk av terminologi-istället-för-substans-typ — får man leta efter. Oerfaren inom nationalekonomi som man är gav jag Bernanke, Paulson, Kashkari m fl länge “tvivlets fördel”, men så inte längre.

Något som t ex inte stämmer är hur orubblig tvärsäkerhet kan varvas med ombytligt och inkonsistent handlande. I våras, innan stormen brutit ut (fastighetsbubblan sprack under hösten 2007 men effekterna hölls tillbaka av flera räntesänkningar), försäkrade man att att “the fundamentals are sound”. Sedan gick Bear Stearns omkull i mars och köptes upp av JPMorgan, med ekonomiskt stöd från Fed, varpå det försäkrades att nu var det värsta över och att det var slut med interventionism. Men finansjättarna föll likväl som dominobrickor; Fannie Mae och Freddie Mac (räddades för $100Mdr), Lehman Brothers (konkurs) och AIG (räddades för $80Mdr, idag $140Mdr).

Men det slutade inte med det. I slutet på september, efter att börsen börjat löpa amok, krävde Paulson och Bernanke att kongressen skulle bevilja dem hundratals miljarder dollar till att köpa upp “toxic assets” som tyngde ner många företags räkenskaper och hindrade dem att fylla sina funktioner. Detta uppgav man, i alarmerande ordalag, var den enda och rätta lösningen — annars väntade upplopp och undantagstillstånd. Knappt hade krispaketet (eller TARP som det kom att kallas) klubbats igenom förrän kursen helt lades om. “As the situation worsened, the facts changed” hävdade Paulson. No shit. Nu var det plötsligt allt ifrån kreditkortsskulder till studielån som skulle finansieras med pengarna. Senaste nytt är att även bilindustrin står med mössan i hand.

Eller ta Paulsons op-ed i NY Times så sent som idag. Först gör han flera uttalanden om ovissheten kring finanskrisen: “this financial crisis is unpredicatble and difficult to counteract”, “there is no playbook for responding to turmoil we have never faced”. Ändå kan han ge resoluta besked om nyttan med TARP (vars slutgiltiga funktion alltså inte ens är fastställd än): “recovery will happen much, much faster than it would have had we not used TARP to stabilize our system.”. Han kan rimligen inte vara både rådlös och rådig på samma gång.

Jag kan inte avgöra om den ena åtgärden är bättre än den andra (inte många andra heller tydligen) men allt kan inte stå rätt till när en så stor diskrepans mellan ord och handling råder hos de allra mest insatta specialisterna. Det klingar inte rent. Antingen är det så att de egentligen inte vet vad de håller på med. Att de famlar i mörkret men försöker ge sken av motsatsen för att “lugna marknaden” (men hur lugnande är det när man gör fel om och om igen!?). Detta får väl ses som det mest troliga — om än inte helt betryggande — alternativet.

Det andra alternativet klingar mer av konspirationsteori men tål att nämnas — att de inblandade är så korrupta och inkorporerade i företagsvärlden (Paulson var t ex CEO på Goldman Sachs ända till 2006) att de delar ut miljarder i statligt stöd till sina Wall Street-kompisar med ena handen och trollar fram dimridåer för allmänheten med den andra.

Advertisements

Ingenjörskonst

Säg att vi vill undersöka hur värmen från cylindern i en motor fördelas i motorblocket över tiden. En bra början är att titta på värmeledningsekvationen:
heat1
…som i t ex tre dimensioner blir:
heat2

På svenska: förändringen av temperaturen u per tidsenhet, i en viss punkt, är proportionell mot temperaturens förändringshastighet i respektive rumsdimension.
Wikipedia erbjuder följande intuitiva animation (2D, temperaturen faller från gult till rött):

Detta är en partiell differentialekvation som vi kan lösa analytiskt bl a genom Fourierutveckling…men bara om det aktuella området har en någorlunda generell form, som en kvadrat, cirkel, cylinder etc. Detta är i regel inte fallet med motorblock, eller verkliga objekt i allmänhet för den delen. Vad göra?

Vi kan ta till den mycket eleganta Finita Elementmetoden (FEM), med vilken vi delar upp (diskretiserar) området i ett antal delmoråden eller element. Vi betraktar sedan temperaturen elementvis istället för kontinuerligt över hela området. Området kan nu alltså ha i princip vilken form som helst, det är bara en fråga om att göra en bra uppdelning.

Efter lite knep och knåp med värmeledningsekvationen och med kännedom om materialets konstitutiva egenskaper kan man börja beräkna temperaturen i respektive element, ett tidssteg i taget. Vi får nu successivt en bild av hur värmen sakta sprids, från den varma cylindern och ut över motordelen.

Följande diagram visar temperaturfördelningen efter 400 sekunder i ett motorblock (i tvärsnitt) med en het cylinderkammare (800˚C) och fyra kylvattenkanaler (95˚C). Simuleringen är gjord i MatLab-verktyget CALFEM som tagits fram på Institutionen för Hållfasthetslära på LTH.

ss1_11

Chris Rock — Kill The Messenger (2008)

chrisrock_art

Efter fyra långa år av väntan var det så äntligen dags för en ny fullängds stand up-show med Chris Rock. Inte för att han varit osynlig sedan sist — tvärtom, han har dykt upp som regissör, röstskådis m.m. Det är bara det att det mesta han gör som inte har med stand up att göra är liksom att ta upp fisken ur vattnet. Han försöker sprattla på som vanligt men det blir inte detsamma. Han måste vara i sitt rätta element; på HBO, med hela scenen för sig själv och med en mic i handen.

Jag är otroligt förtjust i Chris Rocks tre stora stand up-shower: Bring the Pain (1996), Bigger & Blacker (1999) och Never Scared (2004). Många känner säkert igen segmenten “we don’t need gun control – we need bullet control”, “I love black people, but I hate niggers” m fl. Han kombinerar rå komiktalang, smart samhällssatir med känsla för timing och tempo. Han har också ett sunt grundbudskap i allt han säger, hur råbarkat det än låter ibland.

chrisrock

Chris Rock förtjänar helt klart att sättas i samma led av pionjerande svarta komiker som Richard Pryor och Eddie Murphy. Pryor bröt marken under 70-talet och satte helt nya standarder för vad man kunde prata om och och hur man pratade om det, inte minst då känsliga samhällsfrågor. Murphy tog över stafettpinnen under 80-talet och bar den vidare mot de större massorna med sin unika mimik, karisma och sex appeal. Chris Rock må sakna en del av den naturbegåvning som Pryror och Murphy hade, men han kompenserar för det med intellekt. Bill Cosby bör väl nämnas i sammanhanget…men han har aldrig varit någon favorit så han får nöja sig med ett omnämnande.

Förväntningarna på Kill the Messenger var således höga och de infriades…oftast. Chris är rutinerad, han vet vad som fungerar och vad han gör bäst. Och visst levererar han, men det är inte riktigt samma hunger längre. Inte samma spontana, explosiva uppkäftighet som han haft förr, särskilt i Bring the Pain. Konstigt vore det väl annars. Bring the Pain gjorde han för 12 år sedan, som 31-åring. Han bör rimligen, som 43-åring med fru och barn, ha utvecklat ett mer balanserat förhållningssätt till tillvaron med åren. Och det märks också på hans uppträdande ibland, även om han försöker agera bort det.

Men även en något till åren kommen Chris Rock är i världsklass och inget fan får missa Kill the Messenger. Han betar av alla sina favoritämnen: politik (en hel del om Obama då såklart), rasism, personliga anekdoter och — inte minst — sex och relationer. Showen är egentligen inte en enda show, utan en sammansatt sekvens av klipp från tre identiska uppträdanden: i London, Sydafrika och Brooklyn. Det har säkert glatt någon producent att få vara lite kreativ med klippsaxen men det gör varken av eller till i komediväg faktiskt. Chris Rock är och förblir i alla fall världens bästa stand up-artist.

McCain & argumentationsfel

mccain-palin-420x0

John McCain får problem med en fråga i en intervju på CBS rörande hans VP running mate, Sarah Palin.

Frågan (Harry Smith):

A lot of Rebublican pundits, in the last couple of weeks, have said that your choice of vice presidential candidate Sarah Palin has been a disaster. If in fact you found out that her candidacy cost you the election, would you still say it was the right coice?

McCain:

Look, come to one of the rallies with me. You’ll se the ignition out there and the passion and the incredible intensity out there for Sarah Palin.

Om vi antar att McCain i sitt svar försöker försvara valet av Palin, och hennes kvalifikationer, vilket borde vara ett rimligt antagande, så har det han säger ingenting med det att göra. Det han säger är att någon annan, nämligen besökarna på massmötena (argumentum ad populum), upplever diverse känslor för henne (appeal to emotion). Detta kan möjligen säga något om hennes personlighet, men inte om hennes kvalifikationer.

Mitt Romney gör samma sak på precis samma fråga här. Donald Rumsfeld gör en liknande manöver här (02:28).

McCain fortsätter:

If someone thinks that somehow she was unqualified — that’s their opinion, but that doesn’t stack up on paper.

Kan man tala om “subjektivering” som ett argumentationsfel? McCain avfärdar påståendet inte med argument utan genom att kategorisera det som “någons åsikt”. Något som inte “stack up on paper”, vilket också implicerar att det finns en objektiv sanning bakom hans egen ståndpunkt. McCain tycks alltså välja att objektivera eller subjektivera kvalifikationsfrågan godtyckligt beroende på om ståndpunkten är eller inte är i linje med hans egen.

I’m proud to have her. And I think she and her husband and her family are just wonderful.

Kanske mer ett sorgligt resultat av McCains famlande efter något övertygande att säga än ett argumentationsfel. Det verkar som McCain känner av svårigheterna med att få substans i sina svar och retirerar till den minsta gemensamma nämnaren av sanning som han känner till; att han är stolt över Palin och att hon och hennes familj är bra människor. Ungefär som läraren på kvartsamtal med föräldrarna till skolans sämsta elev, som i brist på faktiska prestationer får hålla sig till att berömma basala egenskaper hos eleven som snällhet och godhet.

Notera också grinet McCain brister ut i alldeles i början då det framgår att frågan handlar om Palin…som om han verkligen måste ta i för att bevisa för omvärlden och sig själv hur förträfflig hon är.

Hoppas, efter ikväll, att vi slipper höra från Herr och Fru Maverick på ett bra tag.