Amerikanska högerns senaste demon: svensk socialism

Man bör se hela intervjun för att få sammanhanget, Barbara West ställer en rad absurda och vinklade frågor (snarare presuppositioner) till Joe Biden, hon frågar t ex om inte Barack Obama är Marxist eftersom han sysslar med “wealth distribution”, men det roliga kommer vid ungefär 4:22:

Getting back to spreading the wealth question: what do you say to the people who are concerned that Barack Obama will want to turn America into a socialist country, much like Sweden?

Biden:

I don’t know anybody who thinks that except the far right wing and the Republican party.

Ja, vem exakt menar hon? Och vad, i så fall, är det man är så bekymrad över? Vad är egentligen problemet med socialism, såsom de ser det? Och hur kom Sverige med i bilden? Detta är givetvis naiva frågor eftersom det inte har med Sverige eller verkligheten överhuvudtaget att göra. Det handlar om att väva nät av negativa associationer som kan användas för smutskastning. I detta fall sätter man samman Marxism, “wealth distribution” (som inom konservativismen ses som negativt) etc till en enhet som sedan — ofta kreativt — anknyts till måltavlan, dvs Obama.

Sverige är som jag ser det ett svepande exempel. Kan lova att varken fru West eller någon annan i studion hade kunnat utveckla den kopplingen.

Men det är bekymmersamt och deprimerande att en intervju som denna överhuvudtaget kan äga rum i USAs mainstream. Den må vara mer extrem än normen, men bara näppeligen. Som jag sagt tidigare, det mediala klimatet i USA är i uselt skick. Regisserat, politiserat, fientligt mot oliktänkande, kvävt under ideologifanatism.

Advertisements

Obama vs McCain: Sista slaget

Den första president-debatten 26/11 handlade om utrikespolitik. John McCain gick hårt ut och försökte etablera auktoritet medan Barack Obama höll sig kall. Den andra debatten (7/10) försökte McCain först få framskjuten genom ett kupp-artat utspel bara två dagar i förväg. Han hänvisade, som den “Maverick” han så gärna vill vara, till att han behövdes i förhandlingarna kring det finansiella krispaketet. När debatten ändå blev av till slut, bara det en viss prestigeförlust för McCain, fick vi se en halvljummen tillställning med en trött McCain och en något mer anförande Obama.

Båda debatterna var besvikelser rent argumentationsmässigt. Amerikansk media tjatade på med boxnings-termer, att den ena fick in flest “punches” och om avsaknaden av “knockouts”, vilket jag tycker är rätt meningslöst. Även en debatt som är argumentatoriskt eller retoriskt “oavgjord” kan vara sevärd, faktum är att en sådan ofta är att föredra eftersom då tvingas debattörerna prestera maximalt. It takes two to tango. Problemet med de två presidentdebatterna var att det blev för mycket uppläsning av talking points och för lite uppföljande, fördjupande konfrontation.
VP-debatten var en historia för sig.

Inför den tredje och sista debatten ikväll 15/10. Ämnet är inrikespolitik och (antagligen företrädesvis) ekonomi. McCain ligger illa till i opinionsmätningarna och måste göra något — frågan är bara vad. Hans kampanjs aggressiva smutskastning mot Obama under den senaste veckan ser ut att ha slagit tillbaka, och kostat honom tid för propagering av dom egna valfrågorna. Han måste re-definiera sig själv och sin image, och vill han vinna över väljare — vilket han är tvingad att göra — kan han inte vara hur arrogant som helst mot Obama. Något som varit ett problem tidigare. Han behöver vara hård och tydlig, men också sympatisk och storsint. Ingen lätt uppgift, särskilt inte med den motståndaren han har.

Obama har täten och ska egentligen inte ägna sig åt följet bakom honom. Han kan fortsätta associera McCain med Bush låta den administrationens alla misslyckanden tala emot McCain, men annars ska Obama koncentrera sig på att stärka sin persona som ledare, som president. Det finns nämligen en joker i leken; den s k Bradley-effekten, som hänvisar till valkampanjer mellan vita och icke-vita kandidater där valresultatet inte speglat opinionsmätningarna. Fenomenet förklaras med att personer ur vissa, i regel vita, väljargrupper av olika sociala skäl kan uppge stöd för en icke-vit kandidat inför valet, men ändå välja den vita kandidaten när valdagen väl kommer.

Amerikansk Jante

Direktimporterad från Sverige eller ej — Jantelagen tillämpas friskt i den amerikanska presidentkampanjretoriken. Det hela blev alltför uppenbart under förra veckans debatt mellan Joe Biden och Sarah Palin, där Biden fann sig i den smått bisarra situationen att inte få framstå som alltför smart eller kunnig.

Anledningarna var två. Först och främst hade Palin under veckan innan debatten sänkt den intellektuella ribban — och gjort sig själv till nationellt åtlöje — genom ett par katastrofala TV-framträdanden, bl a i en intervju med Katie Couric. Sedan har vi själva kontexten; ett sedan länge skanderat budskap från republikanernas kampanjapparat som i princip säger att dumhet är en dygd. Kunskap är fult, erfarenhet ett hinder. Har man för mycket av endera riskerar man att kallas “elitist” eller “east coast politican” av olika pundits. Äkta godhet kommer ur att vara enkel och folklig, precis som Palin.

Nu var Palins TV-tabbar inget som direkt välkomnades av McCain-lägret, men kontexten var ändå just sådan att ingen riktigt vågade kritisera henne för det på politisk nivå. Hon var helt enkelt för helig; som kvinna, som symbol för det enkla och genuina. Att kritisera henne vore att kritisera average Joe & Jane själva.

Debatten, som inte var mycket till debatt, utföll därefter. Varken moderatorn — som hade satts under särskild press innan debatten — eller Biden vågade ta några risker. Ingen konfrontation, inga följdfrågor. Palin trivdes med att för varje fråga ostört kunna glida över till en av sina inlärda talking points, och levde upp till sin image genom att krydda sitt vokabulär med några “darn right”, “Joe Sixpack” och “heck-of-a-lot”. På Bidens antydan om att man kanske borde se till bakgrunden till det 1+ triljoner dollar dyra Irakkriget för att kunna blicka framåt — replikerade Palin “say it ain’t so Joe, pointing backwards!”.

*gör kräktecken*

Idol: Puls på samhället?

Har i grund och botten ingenting emot konceptet med Idol. Det är baserat på förmåga och kräver en faktisk prestation av deltagaren, till skillnad från diverse andra underhållningsprogram som bara går ut på att filma spån som sitter och fiser i en soffa. Om man nu vill likställa kändisskap med framgång, vilket verkar vara samhällsnormen, om inte annars för artister, så unnar jag det lätt dem som faktiskt kan sjunga och uppträda. Herregud, jag hade inte ens pallat uppmärksamheten från att synas i publiken.

Det jag däremot inte gillar är hur man skapar en pseudo-objektivism av något subjektivt och använder det som “domar” för deltagare som inte har en chans att veta premisserna för det. Visst, man kan säkert betrakta tonerna i en sångsröst objektivt och säga att den ena rösten är si och så i jämförelse med en annan, men saker som stil, personlighet, utstrålning etc etc är 100% subjektiva. En viss “jury” må ha sin åsikt om en viss deltagare, de må till och med veta allt om vad som “gäller” för tillfället, men det gör inte den åsikten mer eller mindre giltig än någon annans. Särskilt inte deltagarens egen.

Så som det är nu så kan deltagaren stå och vänta på juryns utlåtande efter att ha gjort sitt framträdande — och inte ha en aning om vad de kommer att säga. De kan risa eller rosa som de vill, och motivera med helt ospecifika argument som “du är en stjärna” eller “du är en vanlig, tråkig svensk tjej”. Det måste vara oerhört stressframkallande att bli utvärderad utan möjlighet att återkoppla till exakt vad det är man gör bra eller dåligt.

För att abstrahera lite så tycks just detta vara en typisk konsekvens av den ökade känsdisskapsfixeringen; den egna självvärderingsmekanismen externaliseras till omgivningen. Man är inte längre den man själv ser, man är den andra ser och tycker man är. Det kan verka som att utvecklingen går mot starkare individualism, men jag ser det nog som tvärtom. Individen är mer underställd och osjälvständig än någonsin.