Arn — Riket vid vägens slut (2008)

Kanske det beror på att den första filmens många ohyggligt ansträngda scener och dialoger likt en Pavlov-hund gjort mig instinktivt förberedd på att då och då behöva ta några djupa andetag, tänka glada tankar och försöka lätta på det krampaktiga greppet om biostolen, men denna film var väl över förväntan. Tidvis bra tempo med färre totala dikeskörningar i berättandet. Ett par nya helt okej karaktärer och stridsscener som — i svenska mått — var väl godkända.

Ångestmaterialet fanns där igen visserligen; särskilt de ödesmättade scenerna där alldeles för mycket känslor och nyckelinformation skulle pressas fram i ett par klipp och några rader dialog. Man kan låta karaktärerna säga “Jag kommer inte att svika dig!” eller “Du är min vän!”, eller också låter man detta — med multipel effekt — framgå implicit över flera scener och detaljer. Det är säkert otroligt svårt i ett stort filmprojekt, och särskilt kanske när man har en bok som förlaga, men man kan inte varit omedveten om det heller.

Effekten av denna lite missfördelade scendisposition är att skådespelarna ibland måste forcera och spela över för att bära bördan från sina övertunga scener. Det blir allt ifrån krystat till direkt pinsamt. Inte för att överspel skulle vara ett direkt nytt fenomen i svensk film…*harkel*

Men men, det finns alltså positiva undantag och det är dem jag tar med mig. Joakim Nätterqvist är helt rätt som Arn. Sådär lagom mystisk, både hård och mjuk på samma gång. Har inte överdrivet många repliker att ta sig an, vilket nog bara är bra efter omständigheterna. Norrmannen Harald som Arn träffar på under sitt korsfarande bidrar med välbehövlig humor och ger filmen självdistans. Deras relation är för övrigt den enda riktigt trovärdiga i filmen. Till och med Morgan “Tippen” Alling har sina ljusa stunder (han står dock för just en sådan replik vars innebörd kunde ha agerats fram istället; “Jag är stolt över dig lillebror”).

Som sagt, när tempot väl går upp så fungerar det hela helt okej. Mot slutet kom jag på mig själv att engageras allt oftare istället för att sitta och vara irriterad, och i och med det så är liksom målet med att se på film uppfyllt. Godkänt, utan stilpoäng.

Advertisements

Californication, första säsongen

Första avsnittet var lovande på flera sätt, rapp dialog, coola karaktärer och en sexig underton. Hank var en sluskig författare som bangade varken ett slagsmål på sin egen autografskrivning eller ett ragg i snabbköpet. Avsnitten efter det gav bakgrund och påbörjade storylinjer, bl.a. råkar Hank ha sex med sin ex-frus nya mans 16-åriga dotter…och hans agent börjar ha kinky vänsterprassel med sin assistent. Så hur väl klarar sig första säsongen?

Nja, det stagnerar lite efter den energiska inledningen. Upplägget är perfekt men man kommer liksom inte vidare, man stampar runt med samma situationer och förvecklingar. Hank tigger om att få komma tillbaka till sin exfru, hon ger ett ambivalent nekande…Hank plockar upp tjejer från ingenstans o.s.v. Det är synd för karaktärerna är helt klockrena, särskilt agenten Charlie, hans fru Marcy och så givetvis Hank själv. Jag hakar på om det blir en andra säsong, men då hoppas jag man vidgar vyerna lite.