Amerikansk reklam II — militär rekrytering

Se först del I.

Men riktigt otäckt blir det inte förrän vi kommer till de militära rekryteringsfilmerna. Att locka till konsumtion av värdelösa prylar är en sak, att locka till uppoffring av liv och hälsa, med illusioner om spänning och ära, är en annan. Glorifiering av militären (eller av våld i andra icke-fiktiva sammanhang) måste vara ett av de största hoten mot ett samhälles långsiktiga överlevnad. Det är väl förvisso en oundviklig konsekvens av privatiseringen av densamma, något som redan är en långt gången process i USA — se military industrial complex.

Militärreklamen som dök upp nu under NHL-slutspelet framfördes med hjälp av en slug metod som skulle kunna beskrivas av propagandatekniken euphoria, i viss kombination med appeal to emotion. Metoden går ut på att framföra reklambudskapet till en recipient som är mottagliggjord genom att vara försatt i ett emotionellt rus.

Så här; man tittar på matchen (hockey är givetvis bara ett av många exempel) och rycks med av tacklingarna, dribblingarna, målen och missarna, man “laddas upp” emotionellt. Vid ett reklamavbrott görs en sömlös övergång från actionfyllda matchbilder, till soldater som marscherar, flaggor som hissas, tanks som vräker fram över terrängen och stridshelikoptrar som susar fram mot solnedgången. Känslorna och engagemanget från matchen följer med och formar ens intryck av bilderna i reklamfilmen, man är nu emotionellt, snarare än rationellt, mottaglig för dess budskap.

Man har som följd också en högre acceptans för andra tekniker som flag-waving, appeal to authority, slogans och heroism.

US Army. “Army Strong”, pampig, vanebildande musik.

US Army. Särskilt riktad mot datorspelare, notera hur man försöker uppnå en så sömlös övergång som möjligt mellan fiktion och verklighet.

US Army. “Army Reserve”, notera återigen övergången, nu civilt — militärt.

US Marines. “The Few, the Proud, The Marines”…tungt.

US Navy

Advertisements

Californication (2007)

Jag brukar av norm undvika serier. Dels för att inte fastna och bränna en massa tid, och dels för att det inte finns mycket i min smak. Simpsons är ett givet undantag, även om nivån går upp och ner numera, Futurama var suverän och lades ner alldeles för tidigt…Lost funkade i två säsonger (egentligen bara en)…men annars har det varit tunt.

Men kanske har ett nytt hopp tänts. Californication handlar om Hank, en sliten, oinspirerad författare, spelad av gamla Arkiv X-hunken David Duchovny. Hanks liv har tydligen varit på topp, med framgångsrika böcker, fru och barn, men någonstans längs vägen gick det snett, och det är här serien börjar. Vi följer honom tigga om att få komma tillbaka till sin exfru, ligga runt med tjejer och bedriva ett depressivt ungkarlsliv utan mening och innehåll. Som en slags filmatiserad Rocky.

Det första man lägger märke till är att det råder en helt annan öppenhet än man är van vid, med gott om explicit språk, nakenhet och sex. Men ändå på ett motiverat, icke-obscent sätt. Duchovny är i sitt absoluta esse, och kan vara precis så loj och spontan som hans skådespelarstil är menad för. Visste direkt att det skulle bli intressant med honom i den typen av roll. Så här långt har förväntningarna infriats, bra manus, bra karaktärer, skön humor. Vi får se vart det barkar!

Trailer:

Amerikansk reklam I

Någonting är inte riktigt friskt borta i amerikat. Försökte hänga med lite i NHL-slutspelet nyligen genom att titta online på olika kabelkanaler, och utsattes då för deras hiskeliga mängd reklam. Av den totala sändningstiden var kanske 30% ren matchtid, 20% olika kringjippon och resten, dvs hälften, reklam. Men det var inte mängden reklam som var det mest bekymrande, den är ju ungefär densamma här, utan reklamfilmernas innehåll i sig. Om vi säger så här; den reklam från ICA, Telia, Norrlands Guld etc som vi suckar över här i Sverige framstår som rena stilstudier i kreativitet och mänsklig värme i jämförelse med de amerikanska. I alla fall de jag såg. Här är två aspekter av vad jag menar.

Fantasilöshet och lågt i tak. Bara solsken, vita leenden och pastellgröna gräsmattor. Allting är perfekt, sterilt och livlöst på samma gång. Människorna beter sig som kastrerade robotar, hypnotiskt fixerade vid sina nya prylar.

Ett par exempel (NHL har mest manliga tittare så det mesta är testosteron-relaterat):

Edge Shaving Gel. Korkat och smaklöst bortom alla gränser.

Polaris ATV. Riktiga män mäter krafter på 4-hjulingar uppe i bergen.

Kobalt Tools. Killen är så perverterat fäst vid sina nya verktyg att han inte kan sluta springa runt och laga saker. Hur är det roligt? Det är ju bara sjukt.

Sorry, posten blev lite lång, del II följer snart…här.

Scott McClellan inför kongressen

Scott McClellan, den före detta vita huset-pressekreteraren som gav Bush-administrationen en kalldusch med sin avslöjande bok What Happened (och fick dem att riva loss på den mediala krigsstigen), vittnade inför kongressen nu ikväll. Huvudfrågan gällde “Plamegate”, skandalmålet där CIA-agenten Valerie Plame fick sin täckmantel röjd efter mystiska läckor från Washington.

Har inte sett själva utfrågningen än men här är några utdrag av McClellans inledningsanförade (länkningarna är givetvis tillagda):

“Subsided debates over policy give way to a contest over which side can most effectively manipulate the media narrative to its advantage. It is about power and electorial victory. Government becomes an offshoot of campaigning, rather than the other way around. Vicious atacks, distortions, political manipulation and spin become accepted. Complex issues are reduced to black and white terms, and oversimplified in the context of winners and losers, and how they can effect the next election.”

“Too often the media unwittingly ignores the impact of government of the daily lives of americans, focusing foremost on the Beltway Game, and lionize they who play it most skillfully.”

“There’s no more recent example of this unsavoury side of politics, than the initial reaction from some in Washington to my book. I recieved plenty of criticism for daring to tell the story as I knew it, yet few of my critics try to refute the larger themes and perspectives in the book. Instead of engaging in a reasoned, rational and honest discussion of the issues raised, some start to turn it into a game of gotcha, misrepresenting what I wrote, seeking to descredit me through inaccurate personal attacks on me and my motives. The american people deserve better.”

En hel del tecken på klassiska propagandatekniker. Jag återkommer om det dyker upp mer av intresse.

Hatkärleken till Lund

Bloggaren “Inget att säga” uttryckte nyligen sitt missnöje med Lunds studentkultur. Ba‘al Zebûb svarar och ger sina egna, mer positiva, åsikter och erfarenheter. Jag hade egentligen inte tänkt argumentera med dessa gentlemän utan snarare ge min egen syn på saken.

För det första tycker jag det finns en god grundidé med många studentikosa traditioner. Att föra folk samman, skapa gemensamhet, bryta isen. Det är också, med denna goda grundidé i åtanke, lätt att se något oskyldigt och oföragligt med hur en del av dessa traditioner ter sig, som t ex teknologernas regatta (bilden). Så länge en aktivitet är rolig, inkluderande och inte överdrivet konservativ finns det goda chanser att den gynnar alla inblandade.

Problemen uppstår när traditionen i sig står över syftet med aktiviteten och traditionsformalismen blir självändamålsenlig. Effekten av detta blir lätt att deltagaren kuvas under gamla “anor” och “ritualer” (appeal to tradition), och accepterar inslag av t ex förnedring, sexism och alkoholhets på ett sätt man inte gjort annars. Många traditioner bygger dessutom starkt på auktoritära gruppstrukturer, vilket i sin tur kan froda pennalism, svågerpolitik och exklusion.

Så varför lever dom här traditionerna kvar? För att studenterna håller liv i dem. Inte alla, men en liten andel av varje given studentgrupp, den andel som av olika anledningar vill ha en låtsasvärld av myter, högtider, kostymer, titlar, medaljer, hemliga ordnar och invecklat språk (appeal to prestigious jargon). Det kan handla om att skapa sig en identitet, få utlopp för något maktbegär eller bara vanlig ego-onani. Andra ser helt enkelt möjligheten att dölja sin gryende alkoholism bakom snapsvisor.

En slutledning av allt detta — som jag får gå in på närmare en annan gång — är att personer som hörs och syns, oftast gör så för att de vill höras och synas. Viljan att höras och synas kan sammankopplas med vissa, mindre attraktiva, egenskaper som t ex överkompensering och mindervärdeskomplex. Alltså, dom som syns och hörs mest i ett givet sammanhang, är med stor sannolikhet också dom som är minst intressanta att ägna sig åt. Detta är numera min grundinställning.

Scientologerna vädrar morgonluft

PR-avdelningen på Church of Scinentology har tydligen förmågan att lära sig trots allt. Istället för promotionfilmer i TV-shopsformat har man nu börjat använda sig av unga, hippa människor som bedyrar att det här är kulten för dagens ungdom. Allt skickligt regisserat att utspelas tillsynesvis sponant “ute på stan”, till modern bakgrundsmusik.

Scientologerna har inte haft det lätt på internet de senaste åren, men tydligen finns det lite liv kvar i dem.