Hovind vs Shermer (2004) — del 5/5

Psykologisk propaganda

Vill även nämna två andra, mer psykologiska strategier KH ger vissa prov på och som inte låter sig beskrivas av de typiska argumentationsfelen. Den första går att härleda ur ett motto som den amerikanska militären hade under inledningen av Irak-kriget angående sitt förhållningssätt till media och risken för dålig publicitet:

If we’re on the air, they’re not.

Vad man gjorde var att breda ut sig i media så mycket som möjligt med eget material, nyheter, dagliga presskonferenser etc. Allt för att tränga bort och minimera utrymmet för oberoende och potentiellt kritiska röster.

Applicera nu till en generell kontext där militären representeras av en godtycklig budskapsbärare och de granskande journalisterna av en åhörares egna, granskande medvetande. Ett sätt att beskriva strategin är som “information flooding”; att presentera information i mängd, tempo eller annan beskaffenhet sådan att rationella valideringsmekanismer hos åhöraren “svämmas över” och hindras från att fungera normalt. Strategin kan sägas bidra till att maskera hjärntvätt, brist på logik och andra retoriska tjuvknep bakom ett vilseledande informationsöverflöd.

KH gör detta i första hand genom att tidvis prata oerhört fort, men även genom att visa slides på så sätt att ingen eller bara delar av informationen framgår. Han kan också växla tempo mellan eller genom olika partier där halten av substans i det han säger är särskilt lågt och känsligt för eftertanke. Sådant som exempelvis rör steg 4 här ovan (argumentering för de bibliska skapelseteorierna) vräks fram i en rasande fart eftersom hans enda, rimliga möjlighet att nå fram här är att kortsluta åhörarnas förnuft och forcera in informationen.

Den andra strategin handlar också om att manipulera åhörarens mottaglighet, nu genom att frambringa olika sinnestillstånd. Själva exekveringen kan se olika ut men det centrala målet är att i någon grad få åhöraren att regrediera till lägre, emotionella tillstånd där irrationella och mer “kontrollerbara” mentala mekanismer som auktoritetstro och flockbeteende har börjat dominera över förnuft och förmåga till kritiskt tänkande. Metoden för detta bör egentligen kunna vara vad som helst så länge den eftersökta känslomässiga reaktionen uppstår; humor för att skapa munterhet, skrämsel för att skapa rädsla, maktsymboler för att skapa lydnad och underkastelse etc. I detta avseende kan man egentligen hänvisa till generell Appeal to emotion, men det att sedan utnyttja och exploatera sårbarheten hos åhöraren för sekundära, eventuellt långsiktiga ändamål skiljer, enligt mig, strategin från att vara bara ett argumentationsfel.

KH gör ett par, förhållandevis harmlösa, manipulationer av den här typen där han använder sin absurda humor i nära anslutning till vissa typer av påståenden. Andra generella exempel är ju reklam av alla slag, som ofta strävar efter att skadeskjuta sin målindivid genom att provocera fram känslomässiga reaktioner (ofta avund och rädsla men även popularitetssträvan, skam, vördnad, tillhörighet etc) innan de borrar in sitt budskap. Ännu mer extrema exempel verkar finnas i form av “chockbehandling” där till och med krig och naturkatastrofer ingår som triggers för särskilt omfattande hjärntvättskampanjer. Detta får jag återkomma till när jag läst Chockdoktrinen av Naomi Klein.

Noam Chomsky talar om vikten av kunskap som ett “intellektuellt självförsvar” mot politisk propaganda. Med stollar som Kent Hovind och andra samvetslösa extremister i farten kanske man även skulle behöva tala om ett “emotionellt självförsvar”.

<< föregående

Advertisements