VPRO – The Israel Lobby (2007)

Hört talas om NRA? Gissade det, ja. NRA, National Rifle Association, är en av USAs starkaste lobby-grupper, känd för att ha frambringat en nästan bisarrt liberal vapenpolitik i många delar av USA. AIPAC då? Nå? Det hade i alla fall inte jag. AIPAC står för American Israel Public Affair Committee, och röstades nyligen fram som USAs näst starkaste lobbygrubb, före bl.a. just NRA, vid en omröstning bland landets senatorer. AIPAC driver en organiserad, lågprofilerad och väl understödd pro-Israelisk lobbyism i Amerikansk politik. Utfallen är allt från stora anslag av ekonomiskt och militärt bistånd, till ett subtilt – enligt vissa t.o.m. nedtystat – inflytande över USAs utrikespolitik, i synnerhet gällande Israels närområde i mellanöstern.

Reportaget, från holländska VPRO, ger sig djärvt in i vad man kallar en “kvävd” och “tabubelagd” debatt med bakgrundsfrågor om ländernas ömsesidiga strategiska värde under det kalla kriget, om det judiska arvet efter förintelsen och hur det kom att spela en psykologisk roll. Om hur USAs svåra motgångar i Irak och missnöje därav börjat väcka frågor om vilken nytta USA egentligen har av Israel.

Teamet bakom reportaget gör sitt jobb väldigt bra; de letar fram intressanta personer av olika åsikt och bakgrund, ställer dem vettiga frågor och håller sig sedan undan. Det gör att man som tittare kan bilda sig uppfattningar och dra slutsatser på egen hand. Helt objektivt blir det givetvis aldrig, men till större del än vid andra mer rabiata journalistikformer som t.ex. de Michael Moore (eller varför inte Janne Josefsson, vår egen Moore-klon) sysslar med.

Flera av de medverkande gör intressanta inlägg. Vi har bl.a. överste Lawrence Wilkerson, f.d. stabschef till Colin Powell, med en rak, pragmatisk/politisk vinkel, eller historikern Tony Judt, känd Israel-kritiker trots sin europeisk-judiska härkomst, med tankar ur ett filosofiskt/psykologiskt perspektiv. Följande citat av Judt fastnade hos mig:

“The sense of the need to have the same kind of cultural identity as italian americans, black americans and hispanic americans has created in the american jewish community two external identification tags, one is Israel and the other is Auschwitz. So to speak one in space and one in time. To be a jew, is to be moved by the memory of the holocaust, and to identify with Israel. Even if you have no personal connection with the holocaust and you’ve never been to Israel, which is true for most. The result is that they are extraordinary sensitive, politically and personnaly, to any suggestion that there are criticism of Israel, or forgetting of the holocaust, beacuse it touches the core identity of amercian jews.”

Reportagets har också medverkande ur motsatt läger:

Richard Perle är vad jag har förstått en nyckelperson i Dick Cheney’s ultra-konservativa garde. Han har varit inblandad i USAs försvarspolitik sedan Reagan tillträdde 1981 och har således 25+ år av krig och imperialism under bältet. Anti-nedrustning, anti-FN, pro-“preemptive strikes”, pro-Israels kampanj i Libanon 2006. Aktiv i konservativa tankesmedjor som AEI och PNAC, den senare med ståndpunkter som “to promote American global leadership” och “a policy of military strength and moral clarity”. En sann skurk, men av den typ som har makt nog för att avkriminalisera sina handlingar och därmed aldrig behöva stå till svars för dem.

Perle’s roll i detta reportage är dock klart begränsad och han hålls till korta, defensiva repliker. Man anar hans kyla och skicklighet men faktum är att jag inte riktigt förstår hur han tänkte med sin medverkan. Han har dykt upp i flera liknande semi-liberala dokumentärer och reportage de senaste åren där hans försvarande av krig och aggressiv utrikespolitik alltid gett honom en roll som illvillig bad-guy. Nej, som PR-konsult hade jag sagt som till Karl Rove; håll dig undan media. Du är ond, du ser ond ut, vilka ambitioner du än har så gör du bäst i att förmedla dem genom någon som kan dölja din ondska istället för att aggrevera den. Kanske genom en frontfigur, på samma sätt som i fallet med Karl Rove och George W Bush.

John Hagee är en Texas-baserad (var annars?) evangelisk pastor, flitig radiopredikare och grundare av Christian United for Israel. Hagee har liksom Perle en marginell roll i reportaget, men jag fastnade för något han sade under ett eldigt anförande inför AIPAC. En mening som symboliserar det gräsliga med religion:

…every evangelical believes the bible, and the bible has a clear mandate to support the state of Israel.”

Sugen på att kontrollera en grupp människor på bästa sätt? Uppfinn en egen religion. Skapa en myt om en abstrakt, icke-ifrågasättbar representation av den absoluta sanningen, d.v.s. en “Gud”, och se sedan till att det finns en “helig skrift” med dennes “ord” nedskrivna i en lagom diffus, tolkningsbar form. Lämpligen enligt en formula av förenkling (bara ont och gott), belöning (himmel), bestraffning (helvete), underkastelse (tillbedjan, offran), strypkoppel (arvssynd), baklås (förbud mot andra gudar) och spridning (predikan). Rekryteringen kan man skynda på genom att orsaka nöd och lidande, och därigenom förtrycka rationellt tänkande för att skapa auktoritetstro och enkelspårighet. En annan strategi kan vara att tränga undan redan etablerade teorier kring sina läror; ungefär som Scientologerna försöker göra med psykiatrin eller kreationisterna med evolutionen.

Med den nya religionen väl inpräglad i folks undermedvetna har man en modus operandi för just det Hagee gör ovan; att sätta sina egna, godtyckliga agendor i en troskontext och därmed helt ta kontroll över hur dess giltighet definieras. Logiken blir enkel: “Du tror på bibeln. Bibeln säger X. Alltså måste du underkasta dig X.”.

Det “gräsliga” är alltså inte vad som står i bibeln, eller att förespråka Israel, utan det sätt Hagee utnyttjar auktoritet och religös tro för att manipulera människor. Låt oss hoppas att denna galning gör som fundamentalist-kompisen Ted Haggard och kommer ut ur garderoben innan han orsakar mer lidande i Guds uttjatade namn.

Till sist:
Programmet i sin helhet på YouTube.
Harvard-publikationen Israel Lobby, som reportaget till viss del grundas på (pdf).

Advertisements