Bush’s Brain (2004)


Joseph Mealey, Michael Shoob, USA

Titeln syftar på Karl Rove, politisk rådgivare till George W. Bush från tidigt 70-tal och fram till augusti 2007, av många betraktad som en av Bush-administrationens grå eminenser. Rove är känd som en lika smart som hänsynslös politisk strateg och valkampanjsarkitekt, varav flertalet kampanjer kantats av smutskastning, skandaler och brottslighet, och ur vilka Rove’s klienter ofta gått som segrare samtidigt som deras motkandidater fått sin politiska karriärer skadade eller förstörda.

Dokumentären är baserad på en bok med samma namn, skriven av James C. Moore och Wayne Slater, och berättas till stor del fram av just dessa två. Man börjar i tidiga år, där Rove som en “classic nerd” kom att utveckla en unik färdighet i argumentation. Han var framgångsrik i olika debatt-tävlingar och sades kunna “shut anyone down” genom ett skickligt bruk av retorik, aggressivitet och – vilket skulle visa sig vara hans kanske viktigaste vapen – en särskild vilja att se sin motståndare förlora.

Man analyserar sedan en rad kampanjer i vilka Rove företrätt olika kandidater. Inledningsvis två guvernörsval i Texas, Bill Clement 1986 och George W. Bush 1994. Därefter primärvalet i South Dakota 2000, återigen bakom Bush, och till senaten 2002 med Saxby Chambliss som kandidat. Diverse involverade personer från olika partiläger kommer till tals, de flesta med hyfsad trovärdighet. Man diskuterar kring olika metoder och trick som Rove sägs använda sig av för att manipulera, kontrollera och skrämma media och motkanditater. Falska anklagelser (uppbackade via kontakter med FBI), avledning, trivialisering och misskreditering eller till och med “character assassination” som man uttrycker det i filmen. Man omtalar också s.k. “whisper campaigns” där ärekränkande rykten om t.ex. homosexualitet eller extrema åsikter får mystisk spridning under avgörande skeden av en kampanj.

Jag antar att man kan bedöma en dokumentär på olika sätt, beroende på vilka incitament man haft för att se den. Det enda jag brydde mig om i denna dokumentär var vilken information om Karl Rove som kom fram och hur tillförlitlig den var. Att det mesta av berättandet kommer ifrån James Moore och Wayne Slater som – hur sakkunniga de än må vara – har egenintressen för både bokens och filmens kommersiella framgång, är inte bra alls. Bland de övriga medverkande saknas någon med den där riktigt heta potatisen, någon som kan mer än bara spekulera och vara subjektiv. Vad gamla svedda kampanjmotståndare har att säga om honom är ju uppenbart. Karl Rove själv lyser, sånär som i ett par korta, intetsägande akriv-klipp, med sin frånvaro.

Den del som intresserade mig mest var den om Rove’s bakgrund och personlighet. Intelligent och energisk, samtidigt mindre attraktiv och tidigt stämplad som nörd. En attributkombination med potenitellt kraftfulla följder. Säg, och nu är det min tur att spekulera, att ungdomen och dess element av osäkerhet, vilsenhet och strävan efter populäritet och bekräftelse, inte minst av det motsatta könet, var en svår tid för Rove. En tid av sociala motgångar och förödmjukelse. Säg att denna tid sådde en djup längtan efter upprättelse, efter vedergällning. Säg att den politiska debatten blev forumet – arenan – för denna strid, och att kunskap om dess medel – ordet, retoriken – var direkt förenligt med att gå segrande ur den; skulle inte det kunna förklara både hans skicklighet och samvetslöshet?

Vidare; det skulle kunna förklara Rove’s tidiga och, enligt dokumentären, omedelbara fascination av George W. Bush. Bush, en då ung (tidigt 70-tal), rik, snygg “hunk”, glidandes runt i sin flygarjacka då han inte var på Harvard Business School, var allt det Rove aldrig varit. Kanske Bush blev Rove’s offentliga projektion av sig själv. Att föra fram honom och vara hans hjärna vore att leva ut en saknad del av hans eget liv, ungefär som en förälder kan leda sitt barn att uppfylla sina egna drömmar.

Det kan givetvis vara ännu bätte; att Rove kunde kontrollera sin självbild och sitt behov av retroaktiv kompensering (alternativt; att han aldrig hade det…) och helt enkelt insåg det smarta i att leva ut sina politiska ambitioner bortom offentligheten. Att synas och vara officiell eller känd är, såvitt jag kan se, förenat med flera nackdelar och inga rationella fördelar (fåfänga är inte rationellt). Man är exponerad och sårbar för angrepp, såväl shyssta som smutsiga. Man kan lida irreparabla skador och “förstöras” politiskt/medialt. Det mest effektiva för någon med en agenda vore att hålla sig så osynlig, och därmed retoriskt immun, som möjligt, och förmedla sitt budskap genom en lämplig frontfigur. Med lämplig menas någon med fördelaktiga fysiska attribut, som via primitiva mekanismer, t.ex. sexualitet, kan attrahera en målgrupps välvilja, och som är fullständigt kontrollerbar. En viss fåfänga hos denna individ kan eventuellt vara till fördel så länge den inte renderar i en successivt ökad tro på den egna självständigheten – omvänt proportionellt mot kontrollerbarheten. Om detta var vad Karl Rove såg hos Bush, och i åtanke att partnerskapet ledde ända till presidentämbetet, så kan jag bara applådera.

Men, ingen är perfekt, uppenbarligen. Om min tes stämmer så hade en ännu smartare Karl Rove hållit sig undan så pass väl att denna dokumentär aldrig hade blivit till. Så pass att det aldrig ens varit frågan om en “hjärna” bakom George W. Bush. Den ultimata grå eminsensen är den som aldrig någonsin syns. Om min tes stämmer så sitter dom skarpaste politikerna fortfarande och dikterar vår framtid i trygg anonymitet någonstans.

Advertisements