Der Ewige Jude (1940)

Makabert rasistiskt propagandafilm från andra världskrigets inledning. Framställer sig som en dokumentär om ”sanningen” bakom judar, judendomen och judarnas intåg i västvärlden. Judarna liknas vid parasiter som invaderar och infekterar sin värd (Tyskland) genom dess svagheter. De uppges vara allmänt ociviliserade, lata och mer angelägna om att tjäna på andras arbete än uträtta ett själva, kontra tyskar, eller arier, som beskrivs som nobla och flitiga. Judisk kultur framställs som abnorm och smaklös, och religionen i sig som primitiv och bestialisk.

Filmen visar en lång rad löjeväckande, ”autentiska”, klipp på judar. Antingen i from av närbilder på skuggiga ansikten (förmodligen vanligt folk på stan utan en aning om filmens syfte), stökiga familjer under miserabla förhållanden (vilket påstås vara självvalt utav rent snikenhet) eller religösa riter med underliga inslag. Hela tiden hörs hånfull musik och stämningen vill intala tittaren att judar är hotfulla djur som måste elimineras.

Man förvånas filmens väldigt uppenbara budskap. Man bryr sig inte om att bädda in antisemitismen subtilt i något annat, utan man säger mer eller mindre rakt ut vad det är saken handlar om och hur den bör tas om hand. Kanske det kan förklaras av att Tyskland under den tid för vilken filmen gjordes redan befinner sig i krig. Folk är rädda och lättpåverkade, hat och fördomar har piskats upp av propaganda sedan länge.

För en modern människa kan filmen framstå som gammalmodig, nästan komisk. Bildtekniken är inte hög, ljudtekniken så inte heller och dess karaktär ändras klumpigt och ogenerat beroende på vad som är i bild för tillfället. Den tyska berättaren tar i och vrålar fram budskapen. Det är nästan så att man kan tro dåtidens tyskar var rena idioter som gick på tramset.

Tyvärr är nog en sådan uppfattning både ignorant och farlig. Filmen må se gammal ut, men dess grundläggande retorik (med rötter i antiken) är precis densamma som idag, om än i lite annan skepnad. Man kan för skojs skull jämföra med en typisk reklamfilm:

Exordium, inledning
Ewige Jude: Pampig, allvarlig musik. Der Ewige Jude i stor text.
Reklamfilm: Något som fångar uppmärksamhet, t ex musik eller tilltalande bilder.

Narratio, berättelse
Ewige Jude: This film show actual shots of the polish ghettos. It shows us the jews as they really look before conceiling themselves behind the mask of civilized europeans.
Reklamfilm: Många har problem med… Visste du att… Lider du också av…

Propositio, framställan
Ewige Jude: Introduktion av det nazistiska partiet.
Reklamfilm: Gör som… Nu introducerar vi… Då ska du prova… Nu finns ett nytt sätt att… (bild på produkten).

Argumentatio, argumentation
Ewige Jude: Fortsatt smutskastning av judar genom olika typer av ”bevis”, kartor, diagram m.m. Exempel på nazistpartiets handlingskraft att ta tag i problemen.
Reklamfilm: Undersökningar visar… 8 av 10 anser…

Peroratio, sammanfattning
Ewige Jude: Upptrappning, Hitler talandes inför exalterade folkmassor. Nazistiska symboler och fanor.
Reklamfilm: — för ett sundare liv… — prova du med… (ny bild på produkten).

Min poäng är att propaganda, politisk reklam, har funnits och kommer finnas så länge det finns intressen att sprida agendor. Hela dess essens är att förmedla sitt budskap obemärkt och under upprepning (kampanjer). Skickligt gjord propaganda märks inte, och att vi skrattar åt 40-talets tyskar för sin oförståelse betyder inte att våra barnbarn inte kommer skratta åt oss för det vi låtit oss påverkas av idag. Der Ewige Jude borde visas i skolorna och detaljanalyseras. Det enda botemedlet mot okunskap är ju just –- kunskap.

Ett par exempel på propaganda-affischer från 2:a världskriget; Asien, Nazityskland resp. Sverige.