Vad heter det nu, det korna gör? När man tuggar, sväljer och spyr upp samma saker om och om igen?

Eller det man gör när man simmar fast stannar på samma plats?

Vad hände? Är det västs krig och bombardemang av oskyldiga i mellanöstern som svärtat ner vårt samvete och brutit myten om att godhet är vår exklusiva ägodel? Man brukar säga att ögonen är själens spegel, och det skulle förklara varför hjälten allt oftare döljer sin blick. Han skäms, vetandes att han flörtat med den mörka sidan.

Revolver: Lönnmördaren Sorter får ett samvete (Klipp)

Det här självövervinnelse-ögonblicket sticker ut eftersom det är fullständigt oväntat. Sorters karaktär är inledningsvis stereotypen av en kallsinnig lönnmördare som ofta förekommer i film och som ytterst sällan utvecklas. Här plötsligt, från ingenstans och utan att ens ha en huvudroll, får Sorter tvär-nog och går lös på sina egna.

I scenen pressas huvudkaraktärens bror Billy på information under tortyr-liknande metoder (när scenen börjar är hans hand fastspikad i bordet). Sorter har så här långt i filmen enbart sysslat med att kallt och metodiskt avrätta folk, men här möter hans inre psykopat uppenbarligen motstånd. Jag gillar hur han gör en första protest när det ser ut som att man ska sätta eld på Billy.
Sorters självövervinnelse-ögonblick blir distinkt och följs av ett mördarstråk lika kyligt och blodigt som tidigare, fast nu mot den egna sidan (går väl att diskutera morallogiken i det om man vill). Mitt i allt stannar han upp och tröstar den gråtande flickan, uppenbart empatiskt för hennes obehag.

Tillbaka till Framtiden: George McFly reser sig mot Biff (Klipp)

En scen som talar för sig själv. George McFly, nedslagen och förödmjukad, står slutligen upp mot sin plågoande Biff. Hans inre konflikt, påeldad av Biffs hånskratt, symboliseras av hans hand som sakta knyts då vrede och stolthet successivt triumferar rädsla. Ut på andra sidan — efter en våldsam snyting — kommer en ny George McFly, stärkt av sin inre seger.

Star Wars: Darth Vader räddar Luke från Kejsaren (Klipp)

Ett maffigt självövervinnelse-ögonblick. Sekvensen med Vader, Luke och Kejsaren är långdragen och byggs upp under flera segment; kulmen, när Luke har avvisat den mörka sidan och ska möta sin dödsdom, är också kulmen på hela trilogin.

Vaders inre konflikt mellan sitt bittra förflutna, sin lojalitet gentemot Kejsaren och kärleken till sin son, är uppenbar trots hans svarta mask. Vid något tillfälle reflekteras blixtarna som kejsaren använder mot Luke i hjälmens ögonlinser, i vad som skulle kunna liknas vid spänningar och urladdningar i Vaders inre storm — lika plågsamma för honom som för Luke. Liksom i tidigare exempel når Vader, mitt framför våra ögon, en kritisk punkt där hans gamla övertygelser plötsligt ger vika för nya, starkare krafter som driver honom till att rädda Luke. Yes.

”You shake hands with them, but you don’t know they are Taliban,” Colonel Sakhi said. “They have the same clothes, and the same style. And they are using the money against the Marines. They are buying I.E.D.’s and buying ammunition, everything.”

Man frågar sig själv: vad ska man med eldkraft till, om man inte vet vem man ska beskjuta? Men det blir värre, vem som är Taliban eller inte är inte ens beständigt:

”We’ve got to re-evaluate our definition of the word ‘enemy,’ ” said Brig. Gen. Larry Nicholson, commander of the Marine expeditionary brigade in Helmand Province. “Most people here identify themselves as Taliban.”

Det har till och med skrivits om Afghanska bönder som varit USA-vänliga civila på dagarna – och motståndsmän på nätterna. Vem som är ”Taliban” tycks alltså helt arbiträrt; en abstrakt roll definierad av de lojaliteter man har för tillfället. Denna dynamik står en 2:a generationens armé helt handikappar inför.

Så hur svarar Pentagon?

Genom att kontraktera ett nytt superavancerat luftskepp som ska övervaka Afghanistan från 6000 meters höjd. Pris: ynka $517 miljoner. Detta monster, kallat ”Long Endurance Multi-Intelligence Vehicle”, eller LMEV, är menat att generera ”real-time intelligence, surveillance and reconnaissance information, all from 20,000 feet”.

Så hur exakt ska övervakning från 6000 meter kunna ge information som inte ens kan ses från marken? Det vi ser är diskrepansen mellan de reella problem som de amerikanska soldaterna står inför i en 4:e generationens konflikt — och den lösning den evigt pengahungriga och hightech-fixerade militärindustrin, och dess allierade i kongressen, är villiga att ge.

I Dödligt Vapen-filmerna — Zwei stahlharte Profis på tyska — röjer poliskollegorna Roger och Riggs upp bland LA’s undre värld. Det är good old 80-talsaction med allt vad det innebär, och hyfsat bra sådan dessutom (särskilt de två första från 87 och 89) — men de utmärker sig särskilt för att även gå utanför genrens ramar, med berömvärda skildringar av tabubelagda ämnen som manlig depression och manlig kollegial kärlek.

Riggs till exempel, spelad av Mel Gibson, deppar rejält efter sin bortgångne hustru i den första filmen och bedriver vad jag skulle gissa är ett typexempel på manlig krishantering; isolation, alkohol och annan destruktivitet. I en tidig scen tar Riggs hand om en krypskytt genom att ställa sig mitt i skottlinjen och börja skjuta rakt mot fönstret där krypskytten gömmer sig — snacka om dödslängtan! Riggs erbjuds hjälp för sina problem men distanserar sig med sarkasm och cynism.

Den avsedda effekten med Riggs karaktär och händelserna kring honom är, så klart, att framställa honom som ”tuff” och ”hård”, och så långt ligger det ju helt i linje med actiongenren i stort, men DV gör ändå betydligt mer för att demonstrera en underliggande mental obalans och oförmåga (känslomässig sådan) istället för bara hjärndöd machismo. Vem kan säga detsamma om filmer med Chuck Norris, Bruce Willis eller Steven Seagal?

Relationen mellan Riggs och kollegan Roger, som, för det första, ges berömvärt mycket tid och djup, fortsätter i samma spår. Det är uppenbart att de hyser en vänskaplig kärlek till varandra, men det uttrycks, på typiskt manligt vis, oftast indirekt genom jargong och satir. Någon gång, som i trean, får alkohol känslorna att svalla över i ett tårdrypt ”I love you man”-ögonblick.

Men även där Riggs och Roger är bekväma i sin vänskap så har de omgivningen emot sig. I en scen i tvåan har de skyddat sig från en explosion genom att slänga sig i ett badkar, då Riggs säger, där de ligger omfamnande, att ”We better get up before the guys get here…”. De befinner sig i en pseudohomofobisk miljö som förväntar sig tuffa, hårda snutar, och som är intolerant mot svaghet och känslomässighet.

Ett avslutande ord om filmernas story, som är av en så enkel tjuv-och-polis-typ som man kan tänka sig. Varför så genomarbetade karaktärer, men en papperstunn, fördummad historia? Jag vet inte, men min bästa teori är att filmen skildrar inte verkligheten i sig, utan Riggs och Rogers projektion av den (skulle vilja säga att det är Riggs, i första hand). Det är deras värld som är svart-och-vit, där skurken är alltigenom ond och där rättvisan alltid skipas – och helst så med nävarna eller med ett skjutvapen – eftersom det är en värld som är lättare att förhålla sig till. Skurkar som egentligen inte är skurkar kräver sympati när man dödar dem och orättvisor som begås av den egna sidan kräver reflektion och eftertanke; enklare då, tydligen, att kategorisera upp världen i hanterbara dikotomier och sedan blunda för gråzonerna. Det följer om inte ett mans-psyke, så i alla fall ett omoget barn-/tonårspsyke.
Men till skillnad från dess karaktärsskildringar så visar filmen ingen insikt och finess kring detta. Det verkar, i det här fallet, snarare som att dess manusförfattare faktiskt haft tonårspsyken själva.

Massor av matte och fysik. Har man ett stort intresse för matte och naturvetenskap, och har klarat de ämnena bra genom grundskola och gymnasium, så är ju saken klar, då är F helt rätt. Har man intresset, men har misströstat under gymnasiet (jag själv t ex tyckte att matten och fysiken var både tråkig och svår) så ge inte upp hoppet – det är en helt annan femma på högskolan. Man läser förvisso mycket mer och svårare matte, men det knyts också ständigt an till vart det leder och vad det ska komma att användas till senare under utbildningen. Matematiken förvandlas således från poänglösa övningar till spännande instrument, vilket skapar en helt annan motivation.

Det ska också sägas, angående matematik (som är stommen på alla civilingenjörsprogram, men närmast religion på F), att det ingalunda handlar om krav på att vara ”mattesnille”. Lite läggning för problemlösning och logiskt tänkande är givetvis behjälpligt, men det är långt viktigare med tålamod, envishet och en bra studieteknik. Problemet med matematik är i första hand att det är ett esoteriskt ämne, dvs det krävs en viss grad av införståelse för att se dess mening (och för all del – dess skönhet), och det gäller att inte bli frustrerad och ge upp innan man nått dit.

Mot slutet av utbildningen finns det goda chanser att få en spännande inblick i forskningen för de ämnen man valt att fördjupa sig i. Klassiska F-ämnen inkluderar atom- och kärnfysik, teoretisk fysik och matematik, men det finns en myriad av andra vägar att gå. Med lite tur får man inspirerande föreläsare som kan berätta och knyta an undervisningen till sitt eget arbete. Jag kan själv vittna om föreläsare som formligen bubblat av iver, både för sitt ämne och sina studenter. Sådant smittar av sig!

Det är en bred utbildning som håller nästan alla dörrar öppna. Ett bra val för den som vill bli civilare, men inte riktigt bestämt sig för vilket program som passar.

Mycket bra sammanhållning. Detta kan givetvis upplevas olika från person till person, men min egen erfarenhet är undantagslöst en av positiv stämning och kamratskap. Folk är generellt drivna och genuint intresserade av det man läser, vilket gör att man håller ihop och hjälps åt istället för att t ex jämföra kläder. Det kan absolut bli ”internt” och nördig ibland, så ett tips är att ha någon sidoaktivitet ute i den ”riktiga världen”. Bra stämning tycks för den delen prägla hela LTH.

Min enda invändning är möjligen en närmast total avsaknad av humaniora. Man kan välja till kurser i t ex språk och kognition, men de är ofta små och översiktliga. Flera har till och med ändelsen – för tekniker i kursnamnet, vad nu det ska betyda… Detta är dock mer ett personligt önskemål än en kritik av programmet, och kan ju lösas enkelt av att man väljer extra kurser utanför LTH.

Som synes är jag helnöjd med min utbildning på LTH. Den har utmanat mig, höjt ribban för vad jag känner att är kapabel till och skärpt min förmåga att lösa problem och tänka analytiskt. Rekommenderar alla som är intresserade och motiverade att söka sig till Teknisk Fysik eller något av systerprogrammen! Lycka till!

Finns det särskilda glasögon för extra story- och karaktärsdimensioner?

Avatar ska ”kännas, inte tänkas” menar manusförfattaren/regissören James Cameron. Hm. Jag förmodar att han med det menar att den ska ses som en slags naturupplevelse; man ”tänker” inte fram upplevelsen av en solnedgång vid havet eller ett glittrande fjäll — de ”känns” fram. Hade Avatar varit tillräckligt visuellt magnifik och överväldigande så kanske det hade kunnat bli fallet, men även om han lyckas skapa den kanske vackraste pixelerade världen hittills så är det fortfarande bara en pixelerad värld. Istället borde Cameron ha arbetat mer med sin berättelse, det är genom den han verkligen hade kunnat skapa känslor. Känslor och tankar, för om de två nu är separabla överhuvudtaget så vill det faktiskt till att intellektet får lite att göra under en 3+ timmars film.

Men på tal om känslor så är det ändå bristen på sådana jag slås av. Avatar är så simplistisk, konventionell och förutsägbar att jag aldrig riktigt kan leva mig in och få fäste med engagemang och medkänsla. Jag kan inte ta det jag ser riktigt på allvar, och blir därför distanserad. Kanske jag ville för mycket – jag rankar flera av Cameron’s tidigare filmer som mina absoluta favoritfilmer, och hoppades att Avatar skulle vara i samma klass.

För vad hände med dom välgjorda karaktärerna? Cameron’s signum? I stort sett varenda en av hans tidigare filmer har varit proppfulla av starka, originella karaktärer som lever och utvecklas. Kyle Reese, Sarah och John Connor i Terminator-filmerna, Ellen Ripley, Hudson, Vasquez m fl i Aliens, Rose DeWitt i Titanic etc. En films behållning är dess karaktärer och Cameron har varit en mästare på precis det. Ta Sam Worthington, som var så lovande i Terminator 4, vad hände med honom? Han får stå modell för en datoranimation. Med facit i hand så var hans roll i T4, som robot i tron om att vara människa, mer komplex och intressant än den i Avatar.

Ett annat grundläggande problem med Avatar är detsamma som har härjat som en epidemi i film under de senaste 15 åren: felanvänd CGI. Inte nödvändigtvis dålig CGI, vilket för all del också kan vara fallet, utan felanvänd CGI. Vissa saker gör sig utmärkta som datoranimationer, som maskiner, byggnader, explosioner, ljuseffekter och annat som bygger på död materia. Annat, som organiskt material och biologiska varelser gör sig sämre, och ju närmare humanoider man kommer desto svårare blir det. Skaparna av Gollum i Sagan om Ringen förtjänar respekt för sitt arbete, men ingen med normal syn kan påstå att Gollum inte ser uppenbart datoranimerad ut (hur mycket det sedan stör var och en är en annan fråga).
Men frågan är egentligen inte vad utan hur man väljer att använda datoranimationer. I Jurassic Park animerades dinosaurier med stor framgång tack vare finess och kännedom om teknikens begränsningar; man använde bara det man klarade av att göra riktigt bra, och fyllde ut med stämning och subtilitet. Ett perfekt exempel på väl använd CGI.
I Avatar datoranimeras mestadels — just det — organiskt material och humanoider. Jag tänker inte såga kvalitén, men det används en masse och ser helt enkelt datoranimerat ut, och för mig räcker det tyvärr för att bryta illusionen.

Det har blivit lite kollektiv hysteri kring Avatar och man förväntas vara överväldigad och betagen av dess skönhet och budskap. Jag vill gärna vara med på det tåget, men kan inte riktigt. Avatar är egentligen en bra film med normala mått mätt, men jag hade väntat mig mer. Jag tycker Cameron fattade flera märkliga beslut och att han i slutändan fibblar bort mycket av potentialen.

Till sist, på tal om att väcka känslor så tycker jag följande lilla klipp från Svärdet i Stenen, med ett väldigt Avatar-likt tema, lyckas lika bra om inte bättre. Under bara 9 minuter behandlas glädje, kärlek, rädsla, sorg och ett naturalistiskt budskap på ett imponerande sätt. Bakgrunden är att trollkarlen Merlin håller på att utbilda väpnarpojken Arthur, och har som en lektion i naturens gång förvandlat dem båda till ekorrar (eller ”Avatarer” — Merlin själv en blå sådan dessutom):

En av de mer innovativa strategierna som sjukförsäkrings-/läkemedelslobbyn har tillämpat är s.k. astroturfing, vilket innebär att man åkt landet runt och iscensatt ett ”folkligt motstånd”. Detta har skett med hjälp av proxy-organisationer med tilltalande namn som Americans For Prosperity och Freedom Works, vars medlemmar helt enkelt bussats runt för att agera reformmotståndare, bl.a. till offentliga forum som Town Hall Meetings där politiska representanter talar till allmänheten. Ett läckt memo från en av dessa organisationer innehöll följande instruktioner (Rep = representative, dvs den aktuella politikern):

– Artificially Inflate Your Numbers: “Spread out in the hall and try to be in the front half. The objective is to put the Rep on the defensive with your questions and follow-up. The Rep should be made to feel that a majority, and if not, a significant portion of at least the audience, opposes the socialist agenda of Washington.”

– Be Disruptive Early And Often: “You need to rock-the-boat early in the Rep’s presentation, Watch for an opportunity to yell out and challenge the Rep’s statements early.”

– Try To “Rattle Him,” Not Have An Intelligent Debate: “The goal is to rattle him, get him off his prepared script and agenda. If he says something outrageous, stand up and shout out and sit right back down. Look for these opportunities before he even takes questions.”

Oärligt, missvisande, men smart. En omedveten betraktare får bilden av att denna högljudda minoritet representerar ”folket” och indirekt betraktaren själv. Som ett fabricerat argumentum ad populum – folkets åsikt. Det spelar mycket liten roll vad den närvarande politikern försöker säga när han eller hon blir utbuad, och det är precis så lobbyn vill ha det.

I sin grundform påminner det faktiskt om det betydligt vidare, om än mer oskyldiga, användandet av publik. Ta en show som Oprah (eller dr Phil, Ellen DeGeneres osv), där publiken har en mycket aktiv roll i programmets dramatik. Publiken framställs, liksom tittaren själv, som en yttre betraktare, och kan som sådan användas som mall för att styra tittarens uppfattning om innehållet. Personer i publiken kan således regisseras att reagera på det sätt som man vill att tittarens ska reagera. ”Skrattlådan” i sit-coms fyller samma funktion; när ”publiken” skrattar – då ska även vi skratta.

Ps. Namnet astroturf betyder ”konstgräs” och kommer från att riktiga folkrörelser kallas för ”grassroots”. Falska grassroots = konstgräs.

En första spontan invändning är att hela händelseförloppet känns alltför förutsägbart. Från det ”förvirrade” beteendet på Liljeholmsbron då AO slänger sina kläder över räcket, vilket får förbipasserande att reagera och ringa polisen, till att hon gör fysiskt motstånd och blir lagd i s k bältessäng. Detta påminner om ett typiskt rutinförfarande faktiskt. Tycka vad man vill — någon mörk hemlighet är det i alla fall inte. Det framgår inte heller vilka invändningar AO själv har eller hur hon anser att ett omhändertagande av (i hennes egna ord) ”skrämda ensamma människor” borde se ut. Händelsen tycks helt enkelt inte initiera några nya diskussioner.

Min nästa och kanske största invändning är en tveksamhet inför AOs motiv och då särskilt hennes neutralitet. Detta är en känsla jag haft sedan länge och som bekräftats efterhand. För dom som inte vet så var AO med om en liknande, ”skarp” händelse 1995, då hon omhändertogs under former som hon nu kritiserar. I sin senaste artikel, angående planerna att iscensätta det hela på nytt, skriver hon:

Jag kunde inte säkert veta att jag skulle vara med om samma händelseförlopp den här gången men jag hade en stark magkänsla av att det nog skulle bli så, vilket också visade sig stämma.

Hm, är detta verkligen en lämplig inställning? Att i ett dynamiskt socialt experiment, där ens egen inblandning spelar en helt avgörande roll, ha en förväntan om utfallet redan klar för sig? Hur vet vi att denna förväntan inte blev till en självuppfyllande profetia? Dessa frågor gör att handlingen — ”verket” — anknyter till Odell själv som person och därför hindras från att leverera ett självständigt budskap. Det i sin tur gör det svårt att som åskådare tolka vad det egentligen är man ser.

Motiven blir än mer suddiga när hon skriver:

”[Vi intervjuade] en polis, som kallade paranoida personer för lögnare [...] Det triggade mig att genomföra min iscensättning. Det jag skulle göra var det han tyckte att de paranoida gjorde. Ljuga.”

Ett klumpigt uttalande av polismannen som hon blev provocerad av — ok, men att detta fick henne att själv vilja genomföra precis det han hade hävt ur sig — som hon själv tyckte var förkastligt — låter mest som en trotsreaktion. Jag ser bara inte logiken i det tankesättet. Visst, det lär inte ha varit det enda skälet till att iscensättandet blev av, men det får en att undra om det varit konstnärlig nyfikenhet eller personlig vendetta som legat bakom beslutet.

Det känns sammantaget som att AO som kreatör haft en otillräcklig distans mellan sitt verk och sina personliga kall, vilket förtagit en del fokus och budskap från det. Man kan även ifrågasätta vad detta budskap nu ändå skulle vara — och att överhuvudtaget behöva förklara vad det är man gjort, t ex genom att gå ut i media ett halvår senare med en artikel titulerad ”Anledningen till att jag spelade psykiskt sjuk”, får väl ses som bevis nog för det. Men visst, det sista ordet är inte sagt.

Jag kan även bli något irriterad över ett påstående som ”Mitt val att gå ut på Liljeholmsbron och agera psykotisk har aldrig handlat om att jag vill peka ut eller sätta dit enskilda poliser eller vårdpersonal.”. Kanske det AO, å andra sidan hade allting du gjorde den där kvällen och natten med enskilda personer att göra. En del var civilpersoner, andra utövade sitt yrke. Ingen tillfrågades om de ville delta. Försök inte rättfärdiga dig genom att reducera medmänniskor till ansiktslösa myndigheter och myndighetsutövare, det skulle sänka dig till samma moraliska nivå som gatstenskastaren som kastar sten ”på kapitalismen”.

Med det sagt (lite kritik tror jag AO både tål och väntat sig) så delar jag alltså mycket av premisserna. Alla system behöver granskas och omvärderas, och priset för det kan ofta vara högre än vad man kanske inledningsvis är beredd att betala. Jag delar därför inte argumentet att AO per automatik gjorde fel eftersom hon förbrukade en viss mängd samhällsresurser; det är något som de samlade (eventuellt svårmätbara) konsekvenserna får avgöra. Odell själv säger:

Tanken med iscensättningen var också att försöka öppna upp den slutna värld som jag anser att den psykiatriska tvångsvården är.

Och jag hoppas hon lyckas.