Göta kanal 2, Svensson Svensson 2, Vi hade i alla fall tur med vädret 2, Jägarna 2… inom kort en ny Sällskapsresan och en ny Hamilton.
Vad heter det nu, det korna gör? När man tuggar, sväljer och spyr upp samma saker om och om igen?
Eller det man gör när man simmar fast stannar på samma plats?
Om ett samhälles hjälteporträtt speglar den kollektiva självbilden så har något hänt i väst under det senaste årtiondet. Den annars så stolta, rättrogna, oinskränkt goda hjälten har nämligen allt mer fått ge vika för en betydligt mer mörk, plågad karaktär med dubiös moral och intention.
Vad hände? Är det västs krig och bombardemang av oskyldiga i mellanöstern som svärtat ner vårt samvete och brutit myten om att godhet är vår exklusiva ägodel? Man brukar säga att ögonen är själens spegel, och det skulle förklara varför hjälten allt oftare döljer sin blick. Han skäms, vetandes att han flörtat med den mörka sidan.
Ett självövervinnelse-ögonblick kan vara när en person (verklig eller fiktiv) har satts under så hård press att denne, för att kunna svara, tvingas bryta mot tidigare övertygelser. Det tilltalande med en sådan situation är den djupa inre konflikten; motstridiga moraliska och känslomässiga frågor som slåss om ens själ. Det kan ses som en intensivt introspektiv och, i slutändan, renande process ur vilken en ny person föds och en gammal dör.
Revolver: Lönnmördaren Sorter får ett samvete (Klipp)
Det här självövervinnelse-ögonblicket sticker ut eftersom det är fullständigt oväntat. Sorters karaktär är inledningsvis stereotypen av en kallsinnig lönnmördare som ofta förekommer i film och som ytterst sällan utvecklas. Här plötsligt, från ingenstans och utan att ens ha en huvudroll, får Sorter tvär-nog och går lös på sina egna.
I scenen pressas huvudkaraktärens bror Billy på information under tortyr-liknande metoder (när scenen börjar är hans hand fastspikad i bordet). Sorter har så här långt i filmen enbart sysslat med att kallt och metodiskt avrätta folk, men här möter hans inre psykopat uppenbarligen motstånd. Jag gillar hur han gör en första protest när det ser ut som att man ska sätta eld på Billy.
Sorters självövervinnelse-ögonblick blir distinkt och följs av ett mördarstråk lika kyligt och blodigt som tidigare, fast nu mot den egna sidan (går väl att diskutera morallogiken i det om man vill). Mitt i allt stannar han upp och tröstar den gråtande flickan, uppenbart empatiskt för hennes obehag.
Tillbaka till Framtiden: George McFly reser sig mot Biff (Klipp)
En scen som talar för sig själv. George McFly, nedslagen och förödmjukad, står slutligen upp mot sin plågoande Biff. Hans inre konflikt, påeldad av Biffs hånskratt, symboliseras av hans hand som sakta knyts då vrede och stolthet successivt triumferar rädsla. Ut på andra sidan — efter en våldsam snyting — kommer en ny George McFly, stärkt av sin inre seger.
Star Wars: Darth Vader räddar Luke från Kejsaren (Klipp)
Ett maffigt självövervinnelse-ögonblick. Sekvensen med Vader, Luke och Kejsaren är långdragen och byggs upp under flera segment; kulmen, när Luke har avvisat den mörka sidan och ska möta sin dödsdom, är också kulmen på hela trilogin.
Vaders inre konflikt mellan sitt bittra förflutna, sin lojalitet gentemot Kejsaren och kärleken till sin son, är uppenbar trots hans svarta mask. Vid något tillfälle reflekteras blixtarna som kejsaren använder mot Luke i hjälmens ögonlinser, i vad som skulle kunna liknas vid spänningar och urladdningar i Vaders inre storm — lika plågsamma för honom som för Luke. Liksom i tidigare exempel når Vader, mitt framför våra ögon, en kritisk punkt där hans gamla övertygelser plötsligt ger vika för nya, starkare krafter som driver honom till att rädda Luke. Yes.
Ett stort problem med USAs strategi i Afghanistan är, I William S. Lind’s termer, att man försöker utkämpa en 4:e generationens konflikt (små decentraliserade grupper; gerillataktik; ingen skarp gräns mellan vem som är civil och vem som är militär) med en 2:a generationens armé (reguljär, centraliserad med fokus på eldkraft). Om Lind har rätt i att detta gör kriget omöjligt för USA att vinna i traditionell betydelse återstår att se, men det verkar uppenbart att deras materiella och numerära övertag inte är mycket värt i denna typ av konflikt. En överste berättar frustrerat om svårigheten bara att avgöra vem som är fienden (NYT):
”You shake hands with them, but you don’t know they are Taliban,” Colonel Sakhi said. “They have the same clothes, and the same style. And they are using the money against the Marines. They are buying I.E.D.’s and buying ammunition, everything.”
Man frågar sig själv: vad ska man med eldkraft till, om man inte vet vem man ska beskjuta? Men det blir värre, vem som är Taliban eller inte är inte ens beständigt:
”We’ve got to re-evaluate our definition of the word ‘enemy,’ ” said Brig. Gen. Larry Nicholson, commander of the Marine expeditionary brigade in Helmand Province. “Most people here identify themselves as Taliban.”
Det har till och med skrivits om Afghanska bönder som varit USA-vänliga civila på dagarna – och motståndsmän på nätterna. Vem som är ”Taliban” tycks alltså helt arbiträrt; en abstrakt roll definierad av de lojaliteter man har för tillfället. Denna dynamik står en 2:a generationens armé helt handikappar inför.
Så hur svarar Pentagon?
Genom att kontraktera ett nytt superavancerat luftskepp som ska övervaka Afghanistan från 6000 meters höjd. Pris: ynka $517 miljoner. Detta monster, kallat ”Long Endurance Multi-Intelligence Vehicle”, eller LMEV, är menat att generera ”real-time intelligence, surveillance and reconnaissance information, all from 20,000 feet”.
Så hur exakt ska övervakning från 6000 meter kunna ge information som inte ens kan ses från marken? Det vi ser är diskrepansen mellan de reella problem som de amerikanska soldaterna står inför i en 4:e generationens konflikt — och den lösning den evigt pengahungriga och hightech-fixerade militärindustrin, och dess allierade i kongressen, är villiga att ge.
I Dödligt Vapen-filmerna — Zwei stahlharte Profis på tyska — röjer poliskollegorna Roger och Riggs upp bland LA’s undre värld. Det är good old 80-talsaction med allt vad det innebär, och hyfsat bra sådan dessutom (särskilt de två första från 87 och 89) — men de utmärker sig särskilt för att även gå utanför genrens ramar, med berömvärda skildringar av tabubelagda ämnen som manlig depression och manlig kollegial kärlek.
Riggs till exempel, spelad av Mel Gibson, deppar rejält efter sin bortgångne hustru i den första filmen och bedriver vad jag skulle gissa är ett typexempel på manlig krishantering; isolation, alkohol och annan destruktivitet. I en tidig scen tar Riggs hand om en krypskytt genom att ställa sig mitt i skottlinjen och börja skjuta rakt mot fönstret där krypskytten gömmer sig — snacka om dödslängtan! Riggs erbjuds hjälp för sina problem men distanserar sig med sarkasm och cynism.
Den avsedda effekten med Riggs karaktär och händelserna kring honom är, så klart, att framställa honom som ”tuff” och ”hård”, och så långt ligger det ju helt i linje med actiongenren i stort, men DV gör ändå betydligt mer för att demonstrera en underliggande mental obalans och oförmåga (känslomässig sådan) istället för bara hjärndöd machismo. Vem kan säga detsamma om filmer med Chuck Norris, Bruce Willis eller Steven Seagal?
Relationen mellan Riggs och kollegan Roger, som, för det första, ges berömvärt mycket tid och djup, fortsätter i samma spår. Det är uppenbart att de hyser en vänskaplig kärlek till varandra, men det uttrycks, på typiskt manligt vis, oftast indirekt genom jargong och satir. Någon gång, som i trean, får alkohol känslorna att svalla över i ett tårdrypt ”I love you man”-ögonblick.
Men även där Riggs och Roger är bekväma i sin vänskap så har de omgivningen emot sig. I en scen i tvåan har de skyddat sig från en explosion genom att slänga sig i ett badkar, då Riggs säger, där de ligger omfamnande, att ”We better get up before the guys get here…”. De befinner sig i en pseudohomofobisk miljö som förväntar sig tuffa, hårda snutar, och som är intolerant mot svaghet och känslomässighet.
Ett avslutande ord om filmernas story, som är av en så enkel tjuv-och-polis-typ som man kan tänka sig. Varför så genomarbetade karaktärer, men en papperstunn, fördummad historia? Jag vet inte, men min bästa teori är att filmen skildrar inte verkligheten i sig, utan Riggs och Rogers projektion av den (skulle vilja säga att det är Riggs, i första hand). Det är deras värld som är svart-och-vit, där skurken är alltigenom ond och där rättvisan alltid skipas – och helst så med nävarna eller med ett skjutvapen – eftersom det är en värld som är lättare att förhålla sig till. Skurkar som egentligen inte är skurkar kräver sympati när man dödar dem och orättvisor som begås av den egna sidan kräver reflektion och eftertanke; enklare då, tydligen, att kategorisera upp världen i hanterbara dikotomier och sedan blunda för gråzonerna. Det följer om inte ett mans-psyke, så i alla fall ett omoget barn-/tonårspsyke.
Men till skillnad från dess karaktärsskildringar så visar filmen ingen insikt och finess kring detta. Det verkar, i det här fallet, snarare som att dess manusförfattare faktiskt haft tonårspsyken själva.
Eftersom det snart är dags för gymnasieungdomar, och andra studiesugna också för den delen, att söka utbildning till hösten så tänkte jag lägga in ett gott ord och lite reflektioner kring den utbildning som jag själv har gått; Teknisk Fysik på LTH. Det ska sägas direkt att det mesta jag säger lika gärna hade kunnat gälla något annat av de många andra, relativt lika civilingenjörsprogrammen, så håll det i beaktning. Anyway, följande är att vänta på Teknisk Fysik eller ”F”:
Massor av matte och fysik. Har man ett stort intresse för matte och naturvetenskap, och har klarat de ämnena bra genom grundskola och gymnasium, så är ju saken klar, då är F helt rätt. Har man intresset, men har misströstat under gymnasiet (jag själv t ex tyckte att matten och fysiken var både tråkig och svår) så ge inte upp hoppet – det är en helt annan femma på högskolan. Man läser förvisso mycket mer och svårare matte, men det knyts också ständigt an till vart det leder och vad det ska komma att användas till senare under utbildningen. Matematiken förvandlas således från poänglösa övningar till spännande instrument, vilket skapar en helt annan motivation.
Det ska också sägas, angående matematik (som är stommen på alla civilingenjörsprogram, men närmast religion på F), att det ingalunda handlar om krav på att vara ”mattesnille”. Lite läggning för problemlösning och logiskt tänkande är givetvis behjälpligt, men det är långt viktigare med tålamod, envishet och en bra studieteknik. Problemet med matematik är i första hand att det är ett esoteriskt ämne, dvs det krävs en viss grad av införståelse för att se dess mening (och för all del – dess skönhet), och det gäller att inte bli frustrerad och ge upp innan man nått dit.
Mot slutet av utbildningen finns det goda chanser att få en spännande inblick i forskningen för de ämnen man valt att fördjupa sig i. Klassiska F-ämnen inkluderar atom- och kärnfysik, teoretisk fysik och matematik, men det finns en myriad av andra vägar att gå. Med lite tur får man inspirerande föreläsare som kan berätta och knyta an undervisningen till sitt eget arbete. Jag kan själv vittna om föreläsare som formligen bubblat av iver, både för sitt ämne och sina studenter. Sådant smittar av sig!
Det är en bred utbildning som håller nästan alla dörrar öppna. Ett bra val för den som vill bli civilare, men inte riktigt bestämt sig för vilket program som passar.
Mycket bra sammanhållning. Detta kan givetvis upplevas olika från person till person, men min egen erfarenhet är undantagslöst en av positiv stämning och kamratskap. Folk är generellt drivna och genuint intresserade av det man läser, vilket gör att man håller ihop och hjälps åt istället för att t ex jämföra kläder. Det kan absolut bli ”internt” och nördig ibland, så ett tips är att ha någon sidoaktivitet ute i den ”riktiga världen”. Bra stämning tycks för den delen prägla hela LTH.
Min enda invändning är möjligen en närmast total avsaknad av humaniora. Man kan välja till kurser i t ex språk och kognition, men de är ofta små och översiktliga. Flera har till och med ändelsen – för tekniker i kursnamnet, vad nu det ska betyda… Detta är dock mer ett personligt önskemål än en kritik av programmet, och kan ju lösas enkelt av att man väljer extra kurser utanför LTH.
Som synes är jag helnöjd med min utbildning på LTH. Den har utmanat mig, höjt ribban för vad jag känner att är kapabel till och skärpt min förmåga att lösa problem och tänka analytiskt. Rekommenderar alla som är intresserade och motiverade att söka sig till Teknisk Fysik eller något av systerprogrammen! Lycka till!
Finns det särskilda glasögon för extra story- och karaktärsdimensioner?
Avatar ska ”kännas, inte tänkas” menar manusförfattaren/regissören James Cameron. Hm. Jag förmodar att han med det menar att den ska ses som en slags naturupplevelse; man ”tänker” inte fram upplevelsen av en solnedgång vid havet eller ett glittrande fjäll — de ”känns” fram. Hade Avatar varit tillräckligt visuellt magnifik och överväldigande så kanske det hade kunnat bli fallet, men även om han lyckas skapa den kanske vackraste pixelerade världen hittills så är det fortfarande bara en pixelerad värld. Istället borde Cameron ha arbetat mer med sin berättelse, det är genom den han verkligen hade kunnat skapa känslor. Känslor och tankar, för om de två nu är separabla överhuvudtaget så vill det faktiskt till att intellektet får lite att göra under en 3+ timmars film.
Men på tal om känslor så är det ändå bristen på sådana jag slås av. Avatar är så simplistisk, konventionell och förutsägbar att jag aldrig riktigt kan leva mig in och få fäste med engagemang och medkänsla. Jag kan inte ta det jag ser riktigt på allvar, och blir därför distanserad. Kanske jag ville för mycket – jag rankar flera av Cameron’s tidigare filmer som mina absoluta favoritfilmer, och hoppades att Avatar skulle vara i samma klass.
För vad hände med dom välgjorda karaktärerna? Cameron’s signum? I stort sett varenda en av hans tidigare filmer har varit proppfulla av starka, originella karaktärer som lever och utvecklas. Kyle Reese, Sarah och John Connor i Terminator-filmerna, Ellen Ripley, Hudson, Vasquez m fl i Aliens, Rose DeWitt i Titanic etc. En films behållning är dess karaktärer och Cameron har varit en mästare på precis det. Ta Sam Worthington, som var så lovande i Terminator 4, vad hände med honom? Han får stå modell för en datoranimation. Med facit i hand så var hans roll i T4, som robot i tron om att vara människa, mer komplex och intressant än den i Avatar.
Ett annat grundläggande problem med Avatar är detsamma som har härjat som en epidemi i film under de senaste 15 åren: felanvänd CGI. Inte nödvändigtvis dålig CGI, vilket för all del också kan vara fallet, utan felanvänd CGI. Vissa saker gör sig utmärkta som datoranimationer, som maskiner, byggnader, explosioner, ljuseffekter och annat som bygger på död materia. Annat, som organiskt material och biologiska varelser gör sig sämre, och ju närmare humanoider man kommer desto svårare blir det. Skaparna av Gollum i Sagan om Ringen förtjänar respekt för sitt arbete, men ingen med normal syn kan påstå att Gollum inte ser uppenbart datoranimerad ut (hur mycket det sedan stör var och en är en annan fråga).
Men frågan är egentligen inte vad utan hur man väljer att använda datoranimationer. I Jurassic Park animerades dinosaurier med stor framgång tack vare finess och kännedom om teknikens begränsningar; man använde bara det man klarade av att göra riktigt bra, och fyllde ut med stämning och subtilitet. Ett perfekt exempel på väl använd CGI.
I Avatar datoranimeras mestadels — just det — organiskt material och humanoider. Jag tänker inte såga kvalitén, men det används en masse och ser helt enkelt datoranimerat ut, och för mig räcker det tyvärr för att bryta illusionen.
Det har blivit lite kollektiv hysteri kring Avatar och man förväntas vara överväldigad och betagen av dess skönhet och budskap. Jag vill gärna vara med på det tåget, men kan inte riktigt. Avatar är egentligen en bra film med normala mått mätt, men jag hade väntat mig mer. Jag tycker Cameron fattade flera märkliga beslut och att han i slutändan fibblar bort mycket av potentialen.
Till sist, på tal om att väcka känslor så tycker jag följande lilla klipp från Svärdet i Stenen, med ett väldigt Avatar-likt tema, lyckas lika bra om inte bättre. Under bara 9 minuter behandlas glädje, kärlek, rädsla, sorg och ett naturalistiskt budskap på ett imponerande sätt. Bakgrunden är att trollkarlen Merlin håller på att utbilda väpnarpojken Arthur, och har som en lektion i naturens gång förvandlat dem båda till ekorrar (eller ”Avatarer” — Merlin själv en blå sådan dessutom):
Youtube-ateisten Scott, aka Theoretical Bullshit, gör en utmärkt utläggning kring det hypotetiska scenariot att Gud trots allt finns och att han därmed, såsom ateist, har ”haft fel”. Har själv försökt resonera att även om ett sådant scenario skulle vara rätt häpnadsväckande så skulle jag inte ha några principiella problem med det. Det handlar inte om vad som är rätt eller fel i absolut mening, utan om vad som kan stödjas med argument och resonemang. Skulle Gud uppenbara sig en dag och göra sin existens trovärdig bortom önsketänkande och vidskeplighet så grattis till honom — då han har min röst. Men tills dess får han finna sig i att vara en sagofigur.
Scott är inne på samma spår men förklarar det hela långt bättre:
USAs nu närmast havererade debatt kring sjukvårdsreform har varit rena kavalkaden av smutsiga och destruktiva – men ack så effektiva – propagandtekniker. Bakom dem står motståndarna till reformen: sjukförsäkringsbolagen och läkemedelsföretagen, som håvar in miljarder dollar årligen på att neka amerikaner sjukvård i vad som måste vara västvärldens mest orättvisa och ineffektiva sjukvårdssystem. På deras sida står ett lojalt följe uppköpta Republikaner och ett nästan lika uppköpt följe Demokrater. Obama verkar, tyvärr, vara köpt han också.
En av de mer innovativa strategierna som sjukförsäkrings-/läkemedelslobbyn har tillämpat är s.k. astroturfing, vilket innebär att man åkt landet runt och iscensatt ett ”folkligt motstånd”. Detta har skett med hjälp av proxy-organisationer med tilltalande namn som Americans For Prosperity och Freedom Works, vars medlemmar helt enkelt bussats runt för att agera reformmotståndare, bl.a. till offentliga forum som Town Hall Meetings där politiska representanter talar till allmänheten. Ett läckt memo från en av dessa organisationer innehöll följande instruktioner (Rep = representative, dvs den aktuella politikern):
– Artificially Inflate Your Numbers: “Spread out in the hall and try to be in the front half. The objective is to put the Rep on the defensive with your questions and follow-up. The Rep should be made to feel that a majority, and if not, a significant portion of at least the audience, opposes the socialist agenda of Washington.”
– Be Disruptive Early And Often: “You need to rock-the-boat early in the Rep’s presentation, Watch for an opportunity to yell out and challenge the Rep’s statements early.”
– Try To “Rattle Him,” Not Have An Intelligent Debate: “The goal is to rattle him, get him off his prepared script and agenda. If he says something outrageous, stand up and shout out and sit right back down. Look for these opportunities before he even takes questions.”
Oärligt, missvisande, men smart. En omedveten betraktare får bilden av att denna högljudda minoritet representerar ”folket” och indirekt betraktaren själv. Som ett fabricerat argumentum ad populum – folkets åsikt. Det spelar mycket liten roll vad den närvarande politikern försöker säga när han eller hon blir utbuad, och det är precis så lobbyn vill ha det.
I sin grundform påminner det faktiskt om det betydligt vidare, om än mer oskyldiga, användandet av publik. Ta en show som Oprah (eller dr Phil, Ellen DeGeneres osv), där publiken har en mycket aktiv roll i programmets dramatik. Publiken framställs, liksom tittaren själv, som en yttre betraktare, och kan som sådan användas som mall för att styra tittarens uppfattning om innehållet. Personer i publiken kan således regisseras att reagera på det sätt som man vill att tittarens ska reagera. ”Skrattlådan” i sit-coms fyller samma funktion; när ”publiken” skrattar – då ska även vi skratta.
Ps. Namnet astroturf betyder ”konstgräs” och kommer från att riktiga folkrörelser kallas för ”grassroots”. Falska grassroots = konstgräs.
Det har nu gått drygt ett halvår sedan Anna Odell fejkade en psykos på Liljeholmsbron i Stockholm och blev tvångsomhändertagen. Efter att ha reagerat starkt negativt inledningsvis bestämde jag mig för att bita mig i läppen och vänta ut vad historien som helhet skulle förtälja.
Min egen, arbetsrelaterade relation till psykiatrin är kluven och jag inser att det är en fördold, esoterisk institution som hade mått bra av mer insikt och debatt. Även till priset av en iscensättning likt den av AO. Nu har jag inte sett utställningen som sådan och reserverar mig därefter — men mycket av efterspelet hittills, inklusive Odells egna kommentarer, tyder på att så ännu inte blivit fallet.
En första spontan invändning är att hela händelseförloppet känns alltför förutsägbart. Från det ”förvirrade” beteendet på Liljeholmsbron då AO slänger sina kläder över räcket, vilket får förbipasserande att reagera och ringa polisen, till att hon gör fysiskt motstånd och blir lagd i s k bältessäng. Detta påminner om ett typiskt rutinförfarande faktiskt. Tycka vad man vill — någon mörk hemlighet är det i alla fall inte. Det framgår inte heller vilka invändningar AO själv har eller hur hon anser att ett omhändertagande av (i hennes egna ord) ”skrämda ensamma människor” borde se ut. Händelsen tycks helt enkelt inte initiera några nya diskussioner.
Min nästa och kanske största invändning är en tveksamhet inför AOs motiv och då särskilt hennes neutralitet. Detta är en känsla jag haft sedan länge och som bekräftats efterhand. För dom som inte vet så var AO med om en liknande, ”skarp” händelse 1995, då hon omhändertogs under former som hon nu kritiserar. I sin senaste artikel, angående planerna att iscensätta det hela på nytt, skriver hon:
Jag kunde inte säkert veta att jag skulle vara med om samma händelseförlopp den här gången men jag hade en stark magkänsla av att det nog skulle bli så, vilket också visade sig stämma.
Hm, är detta verkligen en lämplig inställning? Att i ett dynamiskt socialt experiment, där ens egen inblandning spelar en helt avgörande roll, ha en förväntan om utfallet redan klar för sig? Hur vet vi att denna förväntan inte blev till en självuppfyllande profetia? Dessa frågor gör att handlingen — ”verket” — anknyter till Odell själv som person och därför hindras från att leverera ett självständigt budskap. Det i sin tur gör det svårt att som åskådare tolka vad det egentligen är man ser.
Motiven blir än mer suddiga när hon skriver:
”[Vi intervjuade] en polis, som kallade paranoida personer för lögnare [...] Det triggade mig att genomföra min iscensättning. Det jag skulle göra var det han tyckte att de paranoida gjorde. Ljuga.”
Ett klumpigt uttalande av polismannen som hon blev provocerad av — ok, men att detta fick henne att själv vilja genomföra precis det han hade hävt ur sig — som hon själv tyckte var förkastligt — låter mest som en trotsreaktion. Jag ser bara inte logiken i det tankesättet. Visst, det lär inte ha varit det enda skälet till att iscensättandet blev av, men det får en att undra om det varit konstnärlig nyfikenhet eller personlig vendetta som legat bakom beslutet.
Det känns sammantaget som att AO som kreatör haft en otillräcklig distans mellan sitt verk och sina personliga kall, vilket förtagit en del fokus och budskap från det. Man kan även ifrågasätta vad detta budskap nu ändå skulle vara — och att överhuvudtaget behöva förklara vad det är man gjort, t ex genom att gå ut i media ett halvår senare med en artikel titulerad ”Anledningen till att jag spelade psykiskt sjuk”, får väl ses som bevis nog för det. Men visst, det sista ordet är inte sagt.
Jag kan även bli något irriterad över ett påstående som ”Mitt val att gå ut på Liljeholmsbron och agera psykotisk har aldrig handlat om att jag vill peka ut eller sätta dit enskilda poliser eller vårdpersonal.”. Kanske det AO, å andra sidan hade allting du gjorde den där kvällen och natten med enskilda personer att göra. En del var civilpersoner, andra utövade sitt yrke. Ingen tillfrågades om de ville delta. Försök inte rättfärdiga dig genom att reducera medmänniskor till ansiktslösa myndigheter och myndighetsutövare, det skulle sänka dig till samma moraliska nivå som gatstenskastaren som kastar sten ”på kapitalismen”.
Med det sagt (lite kritik tror jag AO både tål och väntat sig) så delar jag alltså mycket av premisserna. Alla system behöver granskas och omvärderas, och priset för det kan ofta vara högre än vad man kanske inledningsvis är beredd att betala. Jag delar därför inte argumentet att AO per automatik gjorde fel eftersom hon förbrukade en viss mängd samhällsresurser; det är något som de samlade (eventuellt svårmätbara) konsekvenserna får avgöra. Odell själv säger:
Tanken med iscensättningen var också att försöka öppna upp den slutna värld som jag anser att den psykiatriska tvångsvården är.
Och jag hoppas hon lyckas.
Det har dykt upp flera riktigt innovativa indiespel med fysik som huvudingrediens på sistone. Gemensamt för dem är enkla och öppna koncept, som gör dem både oförutsägbara och underhållande. Flera har dessutom egen unik design och ackompanjering. Som entusiast av fysiksimulering är det en ren fröjd att se talangfulla spelutvecklare använda fysik i sina kreationer på det här sättet. Sir Newton hade säkert varit stolt.
Några exempel (aktuell fysikmotor inom parentes)
Crayon Physics Deluxe (Box2D): Ett smått revolutionerande pusselspel där man med hjälp av föremål som man ritar själv ska få en liten boll att ta sig ”i mål”. Möjligheterna är praktiskt taget obegränsade och man kan skapa broar, katapulter, vippbrädor och mycket annat. Får en att vilja spela om och om igen för att hitta den där perfekta lösningen. Smart och enkel ”krita och papper”-design och stämningsfull musik. En nära kusin är Zany Doodle (Chipmunk).
And Yet It Moves (TGB): Här gäller det att guida sin lilla spelkaraktär — en pojke av…papper? — genom en platformsbana. Men, det är inte vilken bana som helst, man måste nämligen rotera hela bilden regelbundet för att komma vidare. Ibland för att göra ett vertikalt stup möjligt att gå på, ibland för att få stenbumlingar att ramla och röja vägen för en, ibland något helt annat. Tränar ens spatiala förmåga och skapar lätt disorientering på samma gång. Snygg stilistisk design av tidningsurklipp-collage.
World Of Goo (ODE): Min absoluta favorit. World Of Goo utspelas på sagovärldsplaneten Goo, bebodd av boll-liknande varelser kallade Goo balls. Planeten, som man besöker på närmare håll under varje bana och som syns som en siluette däremellan, har en mörk Edward Scissorhands-stil med besynnerliga maskiner och bolmande skorstenar. Banorna går ut på att lösa olika uppgifter genom att med hjälp av sina Goo balls skapa konstruktioner som torn och broar. Varje bana berättar också en del i en övergripande historia om livet på Goo. Strålande i allt från detalj till helhet.
Detta är ett perfekt exempel på något man visste fanns — man hade bara inte kommit i kontakt med det än. Den första kontakten, för min del i alla fall, kom i och med offentliggörandet att Goldman Sachs hade bestulits på topphemlig programvara av en tidigare anställd (som tydligen hade tänkt ta det hela med sig till en ny arbetsgivare). Programvaran visade sig vara avsedd för s.k. High Frequency Trading (HFT): automatiserad börshandel där datorer utifrån olika marknadsparameterar fattar blixtsnabba beslut om vad, när och hur mycket som ska köpas och säljas på aktiemarknaden.
Mer sofistikerade HFT-strategier går ut på att, under loppet av millisekunder, hitta trender och mönster i köp- och säljvolymer, prisfluktuationer och beteende hos andra aktörer, och utnyttja detta till att utföra köp- och säljordrar vid exakt rätt tidpunkter. Strategierna har interna namn som ”Dagger”, ”Sniper” och ”Sniffer” (jämför t.ex. med ”Deathstar” och ”Get Shorty” som — om än ej renodlad HFT — var trick som Enron använde för att manipulerade Kaliforniens energimarknad 2000-2001). HFT eller ”algo trading” har ökat dramatiskt på senare år. Hittills under 2009 har över 70% av ALL amerikansk börshandel varit HFT, upp från en tredjedel under 2006. Europa har siffror i samma storleksordning.
Min föga förvåning över att något som HFT förekommer är den att när det handlar om att agera utifrån logiska modeller så är datorn vida överlägsen människan — och med de galaktiska vinster man kan göra på aktiemarknaden så var det egentligen bara en tidsfråga innan någon skulle lyckas utnyttja det. För aktiehandelsdynamiken må vara komplex på makronivå, men på mikronivå finns alldeles säkert tillräckligt med logiska samband och mönster för att man ska kunna ställa upp approximativa modeller. Lägg till lite dyrbar insider-information, som de stora aktörerna garanterat har tillgång till, och det faktum att allting kan utföras i realtid av direktuppkopplade datorer, och saken är klar.
Men brist på förvåning betyder inte brist på bekymran. En viktig erfarenhet från den numeriska analysen (läran om tillämpningar av matematiska modeller) är att en modell som fungerar lokalt någonstans i ett system (mikronivå) kan fungera inte bara felaktig på systemet som helhet (makronivå) — utan mycket felaktig (divergerande residualfel). Fel modeller i t ex en enkel mekanisk simulering kan få saker och ting att hamna bokstavligen ljusår fel.
Och sanningen är att ingen vet vilka effekter HFT kommer att ha på sikt för systemet som helhet (och vem hinner bryr sig — bäst att utnyttja sitt övertag medan man kan!?). För i slutändan handlar det ju inte om numerik, utan om råvaror, produkter och tjänster i ett riktigt samhälle där tillgång och priser har en direkt inverkan på människors liv.
Det är inte utan en viss känsla av ironi jag ser tillbaka på hur arbetet med fysikmotorn började. För det första så hade jag en hyfsat avancerad kurs i numerisk integration färskt i bagaget, och tänkte att detta måste ju vara den mest kritiska komponenten. Oavsett om jag skulle behöva enkel Euler-integration eller mer manliga metoder som implicit Euler eller adaptiv steglängd så var det i alla fall här problemet låg. Kollisionsdetektering var också viktigt, så mycket insåg jag.
Men utvecklingen blev en helt annan. För det första så insåg jag överhuvudtaget inte behovet av den komponent som skulle visa sig vara allra viktigast i slutändan – solvern, som gör det möjligt att hantera flera länkade kontaktpunkter och leder.
Men framförallt så visade det sig att betydelsen av numerisk integration var en helt annan än vad jag hade tänkt mig. I kursen jag hade läst handlade det alltid om kända mekaniska system där alla relationer kunde ställas upp i ekvationssystem på förhand. Så är ofta fallet i industri- och forskningssammanhang där man simulerar enstaka system, och söker så precis simuleringsdata som möjligt utan krav på snabbhet. Det vill säga helt motsatta förhållanden till dem jag skulle hålla på med. Jag prioriterade hastighet istället för exakthet, vilket i princip uteslöt vissa av det mer exotiska – och dyra – integrationsmetoderna redan från början.
Sedan hade jag som en nyckelegenskap att relationer (kollisioner, krafter och leder) skulle kunna komma och gå dynamiskt (exempelvis genom interaktion med användaren), vilket innebar att det inte fanns några på förhand kända systemekvationer. Detta var av kritisk betydelse för de annars populära implicita metoderna, där man bl a behöver kunna evaluera sitt system i framtiden – en omöjlighet för okända/föränderliga system. Man kan approximera framtiden, och detta är precis vad en del utvecklare gör, men det är omständigt och kostsamt. Gängse norm bland realtidsutvecklare verkar därför vara att undvika implicita metoder helt och hållet genom att designa systemen på så sätt att de inte behövs (bl a genom att undvika mycket styva fjädrar, som kan vara svåra att få stabila för icke-implcita metoder).
Så istället för en häftig numerisk integrator sitter jag nu med enkel Euler-integrator på kanske tio rader kod, samtidigt som kollisionsdetekteringen (som jag bara hade mindre sus om) och solvern (som jag inte ens hade insett behovet av) svällt upp som de stora, tunga komponenterna. Tji fick jag.
Personlighetstest kan vara hur kul som helst förutsatt att testet känns någorlunda genomtänkt och seriöst. Problemet är att de flesta test som finns online är banala skämt. De består av formulär med ett fåtal frågor där man utan större problem kan genomskåda hur varje svar kommer att tolkas, och där den resulterande profilen består av tveksamma slutsatser fulla av superlativ och smicker. Inte mycket mer givande än ett horoskop egentligen.
Men det finns ett test som skiljer sig från mängden och som kan vara väl värt besväret, nämligen detta: Jung Typology Test (ca 70 flervalsfrågor). Testet bygger på en modell som kallas Myers-Briggs Type Indicator (som i sin tur bygger på Jungs teorier), där ens personlighet klassificeras längs fyra olika skalor (källa):
Introvert (I) <—-> Extrovert (E)
Intuition (N) <—-> Sensing (S)
Thinking (T) <—-> Feeling (F)
Judging (J) <—-> Percieving (P)
Efter fullgjort test får man reda på den fyrbokstavskombination som bäst passar in på en (en bokstav från varje skala), och det finns alltså sammanlagt 16 (24) olika typer. Till varje typ finns sedan mängder av information runt om på nätet som beskriver just den typen, och det är här man verkligen kan avgöra om det stämmer in på en eller ej.
Jag gjorde testet för runt ett halvår sedan och sedan igen alldeles nyligen, och blev båda gångerna typen INTJ (100% vikt på introvert, mellan 33-38% på de övriga). Det som fick mig att fastna för just det här testet var att beskrivningarna för denna typ (några utdrag nedan) passade rätt bra in på mig. Och kanske ännu viktigare, det fanns mycket hos de övriga typerna som jag inte passade in på (inte bara generiska ”passar alla”-attribut alltså).
Jag var, och är, för all del fortsatt skeptisk till att låta mig placeras i fack på så pass trubbig basis…men även denna inställning av skepcism finns faktiskt beskriven för INTJ-typen. Yikes!
Några utdrag om INTJ (emfas tillagd där det ringer en extra klocka). Känner du igen dig? Kanske du också är INTJ eller någon besläktad typ du med. Gör testet och kolla!
INTJs are very analytical individuals. Like INTPs, they are more comfortable working alone than with other people, and are not usually as sociable as others. Nevertheless, they are prepared to take the lead if nobody else seems up to the task, or if they see a major weakness in the current leadership. They tend to be pragmatic and logical individuals, often with an individualistic bent and a low tolerance for spin or rampant emotionalism. They are also commonly not susceptible to catchphrases and commonly do not recognize authority based on tradition, rank or title.
Hallmark features of the INTJ personality type include independence of thought, strong individualism, creativity, and a desire for efficiency. People with this personality type work best given large amounts of autonomy and creative freedom. They harbor an innate desire to express themselves, that is, to be creative by conceptualizing their own intellectual designs. Among their greatest strengths are analyzing and formulating complex theories. INTJs are generally well-suited for occupations within academia, research, management, engineering, and law.
[INTJs] have original minds and great drive for implementing their ideas and achieving their goals. Quickly see patterns in external events and develop long-range explanatory perspectives. When committed, organize a job and carry it through. Skeptical and independent, have high standards of competence and performance – for themselves and others.
Keirsey-modellen ger ytterligare beskrivningar av varje typ, och namnger dem dessutom. INTJ går under namnet Mastermind:
Masterminds are rare, comprising no more than, say, one percent of the population, and they are rarely encountered outside their office, factory, school, or laboratory. Masterminds do not feel bound by established rules and procedures, and traditional authority does not impress them, nor do slogans or catchwords. Only ideas that make sense to them are adopted; those that don’t, aren’t, no matter who thought of them. Remember, their aim is always maximum efficiency.
Problem-solving is highly stimulating to Masterminds, who love responding to tangled systems that require careful sorting out.
Masterminds are highly theoretical, but they insist on looking at all available data before they embrace an idea, and they are suspicious of any statement that is based on shoddy research, or that is not checked against reality.
INTJs are perfectionists, with a seemingly endless capacity for improving upon anything that takes their interest. What prevents them from becoming chronically bogged down in this pursuit of perfection is the pragmatism so characteristic of the type: INTJs apply (often ruthlessly) the criterion ”Does it work?” to everything from their own research efforts to the prevailing social norms. This in turn produces an unusual independence of mind, freeing the INTJ from the constraints of authority, convention, or sentiment for its own sake.
As an INTJ, your primary mode of living is focused internally, where you take things in primarily via your intuition. Your secondary mode is external, where you deal with things rationally and logically.
INTJs live in the world of ideas and strategic planning. They value intelligence, knowledge, and competence, and typically have high standards in these regards, which they continuously strive to fulfill. To a somewhat lesser extent, they have similar expectations of others.
The INTJ’s interest in dealing with the world is to make decisions, express judgments, and put everything that they encounter into an understandable and rational system.
INTJs need to remember to express themselves sufficiently, so as to avoid difficulties with people misunderstandings. In the absence of properly developing their communication abilities, they may become abrupt and short with people, and isolationists.
Förutom att (tydligen) vara en kattras så brukar ragdoll vara namnet för en fysiksimulerad datorspelskaraktär. Namnet är rätt logiskt för den som sett dem i aktion; de beter sig precis som livlösa trasdockor. Faktum är att även om en spelkaraktär kan ha alla möjliga rörelser så är det oftast bara de ”livlösa” — fall etc — som simuleras i fysikalisk mening. I regel sker en övergång mellan dessa två lägen: en spelkaraktär som t ex springer gör så enligt en förutbestämd animering. När karaktären så ”dör” övergår denna i en simulering, som i sin tur beräknar hur karaktären faller och interagerar med omgivningen.
Eftersom simuleringen är dynamisk så kan man aldrig förutsäga exakt vad som ska hända. Alla som spelat spel med ragdoll-fysik vet att det kan uppstå rätt komiska kroppsställningar när en spelkaraktär faller ihop. Det kan även hända att objekt kläms utanför spelvärldens geometri eller att lemmar fortsätter röra på sig.
Svårigheterna med att göra bra ragdolls täcker flera discipliner, från karaktärsmodellering till animering. Ur ett matematiskt perspektiv handlar det primärt om följande tre problem:
Nedan finns en ragdoll-simulering i mitt program Tau2d. Den ramlande stackaren består av 15 kroppsdelar och 16 leder.
