Ateisten inför Gud

Youtube-ateisten Scott, aka Theoretical Bullshit, gör en utmärkt utläggning kring det hypotetiska scenariot att Gud trots allt finns och att han därmed, såsom ateist, har ”haft fel”. Har själv försökt resonera att även om ett sådant scenario skulle vara rätt häpnadsväckande så skulle jag inte ha några principiella problem med det. Det handlar inte om vad som är rätt eller fel i absolut mening, utan om vad som kan stödjas med argument och resonemang. Skulle Gud uppenbara sig en dag och göra sin existens trovärdig bortom önsketänkande och vidskeplighet så grattis till honom — då han har min röst. Men tills dess får han finna sig i att vara en sagofigur.
Scott är inne på samma spår men förklarar det hela långt bättre:

Slug propaganda: Astroturfing – iscensatta demonstrationer

USAs nu närmast havererade debatt kring sjukvårdsreform har varit rena kavalkaden av smutsiga och destruktiva – men ack så effektiva – propagandtekniker. Bakom dem står motståndarna till reformen: sjukförsäkringsbolagen och läkemedelsföretagen, som håvar in miljarder dollar årligen på att neka amerikaner sjukvård i vad som måste vara västvärldens mest orättvisa och ineffektiva sjukvårdssystem. På deras sida står ett lojalt följe uppköpta Republikaner och ett nästan lika uppköpt följe Demokrater. Obama verkar, tyvärr, vara köpt han också.

En av de mer innovativa strategierna som sjukförsäkrings-/läkemedelslobbyn har tillämpat är s.k. astroturfing, vilket innebär att man åkt landet runt och iscensatt ett ”folkligt motstånd”. Detta har skett med hjälp av proxy-organisationer med tilltalande namn som Americans For Prosperity och Freedom Works, vars medlemmar helt enkelt bussats runt för att agera reformmotståndare, bl.a. till offentliga forum som Town Hall Meetings där politiska representanter talar till allmänheten. Ett läckt memo från en av dessa organisationer innehöll följande instruktioner (Rep = representative, dvs den aktuella politikern):

– Artificially Inflate Your Numbers: “Spread out in the hall and try to be in the front half. The objective is to put the Rep on the defensive with your questions and follow-up. The Rep should be made to feel that a majority, and if not, a significant portion of at least the audience, opposes the socialist agenda of Washington.”

– Be Disruptive Early And Often: “You need to rock-the-boat early in the Rep’s presentation, Watch for an opportunity to yell out and challenge the Rep’s statements early.”

– Try To “Rattle Him,” Not Have An Intelligent Debate: “The goal is to rattle him, get him off his prepared script and agenda. If he says something outrageous, stand up and shout out and sit right back down. Look for these opportunities before he even takes questions.”

Oärligt, missvisande, men smart. En omedveten betraktare får bilden av att denna högljudda minoritet representerar ”folket” och indirekt betraktaren själv. Som ett fabricerat argumentum ad populum – folkets åsikt. Det spelar mycket liten roll vad den närvarande politikern försöker säga när han eller hon blir utbuad, och det är precis så lobbyn vill ha det.

I sin grundform påminner det faktiskt om det betydligt vidare, om än mer oskyldiga, användandet av publik. Ta en show som Oprah (eller dr Phil, Ellen DeGeneres osv), där publiken har en mycket aktiv roll i programmets dramatik. Publiken framställs, liksom tittaren själv, som en yttre betraktare, och kan som sådan användas som mall för att styra tittarens uppfattning om innehållet. Personer i publiken kan således regisseras att reagera på det sätt som man vill att tittarens ska reagera. ”Skrattlådan” i sit-coms fyller samma funktion; när ”publiken” skrattar – då ska även vi skratta.

Ps. Namnet astroturf betyder ”konstgräs” och kommer från att riktiga folkrörelser kallas för ”grassroots”. Falska grassroots = konstgräs.

Anna Odells fejkade psykos

Det har nu gått drygt ett halvår sedan Anna Odell fejkade en psykos på Liljeholmsbron i Stockholm och blev tvångsomhändertagen. Efter att ha reagerat starkt negativt inledningsvis bestämde jag mig för att bita mig i läppen och vänta ut vad historien som helhet skulle förtälja.
Min egen, arbetsrelaterade relation till psykiatrin är kluven och jag inser att det är en fördold, esoterisk institution som hade mått bra av mer insikt och debatt. Även till priset av en iscensättning likt den av AO. Nu har jag inte sett utställningen som sådan och reserverar mig därefter — men mycket av efterspelet hittills, inklusive Odells egna kommentarer, tyder på att så ännu inte blivit fallet.

En första spontan invändning är att hela händelseförloppet känns alltför förutsägbart. Från det ”förvirrade” beteendet på Liljeholmsbron då AO slänger sina kläder över räcket, vilket får förbipasserande att reagera och ringa polisen, till att hon gör fysiskt motstånd och blir lagd i s k bältessäng. Detta påminner om ett typiskt rutinförfarande faktiskt. Tycka vad man vill — någon mörk hemlighet är det i alla fall inte. Det framgår inte heller vilka invändningar AO själv har eller hur hon anser att ett omhändertagande av (i hennes egna ord) ”skrämda ensamma människor” borde se ut. Händelsen tycks helt enkelt inte initiera några nya diskussioner.

Min nästa och kanske största invändning är en tveksamhet inför AOs motiv och då särskilt hennes neutralitet. Detta är en känsla jag haft sedan länge och som bekräftats efterhand. För dom som inte vet så var AO med om en liknande, ”skarp” händelse 1995, då hon omhändertogs under former som hon nu kritiserar. I sin senaste artikel, angående planerna att iscensätta det hela på nytt, skriver hon:

Jag kunde inte säkert veta att jag skulle vara med om samma händelseförlopp den här gången men jag hade en stark magkänsla av att det nog skulle bli så, vilket också visade sig stämma.

Hm, är detta verkligen en lämplig inställning? Att i ett dynamiskt socialt experiment, där ens egen inblandning spelar en helt avgörande roll, ha en förväntan om utfallet redan klar för sig? Hur vet vi att denna förväntan inte blev till en självuppfyllande profetia? Dessa frågor gör att handlingen — ”verket” — anknyter till Odell själv som person och därför hindras från att leverera ett självständigt budskap. Det i sin tur gör det svårt att som åskådare tolka vad det egentligen är man ser.

Motiven blir än mer suddiga när hon skriver:

”[Vi intervjuade] en polis, som kallade paranoida personer för lögnare [...] Det triggade mig att genomföra min iscensättning. Det jag skulle göra var det han tyckte att de paranoida gjorde. Ljuga.”

Ett klumpigt uttalande av polismannen som hon blev provocerad av — ok, men att detta fick henne att själv vilja genomföra precis det han hade hävt ur sig — som hon själv tyckte var förkastligt — låter mest som en trotsreaktion. Jag ser bara inte logiken i det tankesättet. Visst, det lär inte ha varit det enda skälet till att iscensättandet blev av, men det får en att undra om det varit konstnärlig nyfikenhet eller personlig vendetta som legat bakom beslutet.

Det känns sammantaget som att AO som kreatör haft en otillräcklig distans mellan sitt verk och sina personliga kall, vilket förtagit en del fokus och budskap från det. Man kan även ifrågasätta vad detta budskap nu ändå skulle vara — och att överhuvudtaget behöva förklara vad det är man gjort, t ex genom att gå ut i media ett halvår senare med en artikel titulerad ”Anledningen till att jag spelade psykiskt sjuk”, får väl ses som bevis nog för det. Men visst, det sista ordet är inte sagt.

Jag kan även bli något irriterad över ett påstående som ”Mitt val att gå ut på Liljeholmsbron och agera psykotisk har aldrig handlat om att jag vill peka ut eller sätta dit enskilda poliser eller vårdpersonal.”. Kanske det AO, å andra sidan hade allting du gjorde den där kvällen och natten med enskilda personer att göra. En del var civilpersoner, andra utövade sitt yrke. Ingen tillfrågades om de ville delta. Försök inte rättfärdiga dig genom att reducera medmänniskor till ansiktslösa myndigheter och myndighetsutövare, det skulle sänka dig till samma moraliska nivå som gatstenskastaren som kastar sten ”på kapitalismen”.

Med det sagt (lite kritik tror jag AO både tål och väntat sig) så delar jag alltså mycket av premisserna. Alla system behöver granskas och omvärderas, och priset för det kan ofta vara högre än vad man kanske inledningsvis är beredd att betala. Jag delar därför inte argumentet att AO per automatik gjorde fel eftersom hon förbrukade en viss mängd samhällsresurser; det är något som de samlade (eventuellt svårmätbara) konsekvenserna får avgöra. Odell själv säger:

Tanken med iscensättningen var också att försöka öppna upp den slutna värld som jag anser att den psykiatriska tvångsvården är.

Och jag hoppas hon lyckas.

Fysikbaserade indiespel på framfart

Det har dykt upp flera riktigt innovativa indiespel med fysik som huvudingrediens på sistone. Gemensamt för dem är enkla och öppna koncept, som gör dem både oförutsägbara och underhållande. Flera har dessutom egen unik design och ackompanjering. Som entusiast av fysiksimulering är det en ren fröjd att se talangfulla spelutvecklare använda fysik i sina kreationer på det här sättet. Sir Newton hade säkert varit stolt.

Några exempel (aktuell fysikmotor inom parentes)

Crayon Physics Deluxe (Box2D): Ett smått revolutionerande pusselspel där man med hjälp av föremål som man ritar själv ska få en liten boll att ta sig ”i mål”. Möjligheterna är praktiskt taget obegränsade och man kan skapa broar, katapulter, vippbrädor och mycket annat. Får en att vilja spela om och om igen för att hitta den där perfekta lösningen. Smart och enkel ”krita och papper”-design och stämningsfull musik. En nära kusin är Zany Doodle (Chipmunk).

And Yet It Moves (TGB): Här gäller det att guida sin lilla spelkaraktär — en pojke av…papper? — genom en platformsbana. Men, det är inte vilken bana som helst, man måste nämligen rotera hela bilden regelbundet för att komma vidare. Ibland för att göra ett vertikalt stup möjligt att gå på, ibland för att få stenbumlingar att ramla och röja vägen för en, ibland något helt annat. Tränar ens spatiala förmåga och skapar lätt disorientering på samma gång. Snygg stilistisk design av tidningsurklipp-collage.

World Of Goo (ODE): Min absoluta favorit. World Of Goo utspelas på sagovärldsplaneten Goo, bebodd av boll-liknande varelser kallade Goo balls. Planeten, som man besöker på närmare håll under varje bana och som syns som en siluette däremellan, har en mörk Edward Scissorhands-stil med besynnerliga maskiner och bolmande skorstenar. Banorna går ut på att lösa olika uppgifter genom att med hjälp av sina Goo balls skapa konstruktioner som torn och broar. Varje bana berättar också en del i en övergripande historia om livet på Goo. Strålande i allt från detalj till helhet.

Algoritmisk börshandel

Detta är ett perfekt exempel på något man visste fanns — man hade bara inte kommit i kontakt med det än. Den första kontakten, för min del i alla fall, kom i och med offentliggörandet att Goldman Sachs hade bestulits på topphemlig programvara av en tidigare anställd (som tydligen hade tänkt ta det hela med sig till en ny arbetsgivare). Programvaran visade sig vara avsedd för s.k. High Frequency Trading (HFT): automatiserad börshandel där datorer utifrån olika marknadsparameterar fattar blixtsnabba beslut om vad, när och hur mycket som ska köpas och säljas på aktiemarknaden.

Mer sofistikerade HFT-strategier går ut på att, under loppet av millisekunder, hitta trender och mönster i köp- och säljvolymer, prisfluktuationer och beteende hos andra aktörer, och utnyttja detta till att utföra köp- och säljordrar vid exakt rätt tidpunkter. Strategierna har interna namn som ”Dagger”, ”Sniper” och ”Sniffer” (jämför t.ex. med ”Deathstar” och ”Get Shorty” som — om än ej renodlad HFT — var trick som Enron använde för att manipulerade Kaliforniens energimarknad 2000-2001). HFT eller ”algo trading” har ökat dramatiskt på senare år. Hittills under 2009 har över 70% av ALL amerikansk börshandel varit HFT, upp från en tredjedel under 2006. Europa har siffror i samma storleksordning.

Min föga förvåning över att något som HFT förekommer är den att när det handlar om att agera utifrån logiska modeller så är datorn vida överlägsen människan — och med de galaktiska vinster man kan göra på aktiemarknaden så var det egentligen bara en tidsfråga innan någon skulle lyckas utnyttja det. För aktiehandelsdynamiken må vara komplex på makronivå, men på mikronivå finns alldeles säkert tillräckligt med logiska samband och mönster för att man ska kunna ställa upp approximativa modeller. Lägg till lite dyrbar insider-information, som de stora aktörerna garanterat har tillgång till, och det faktum att allting kan utföras i realtid av direktuppkopplade datorer, och saken är klar.

Men brist på förvåning betyder inte brist på bekymran. En viktig erfarenhet från den numeriska analysen (läran om tillämpningar av matematiska modeller) är att en modell som fungerar lokalt någonstans i ett system (mikronivå) kan fungera inte bara felaktig på systemet som helhet (makronivå) — utan mycket felaktig (divergerande residualfel). Fel modeller i t ex en enkel mekanisk simulering kan få saker och ting att hamna bokstavligen ljusår fel.

Och sanningen är att ingen vet vilka effekter HFT kommer att ha på sikt för systemet som helhet (och vem hinner bryr sig — bäst att utnyttja sitt övertag medan man kan!?). För i slutändan handlar det ju inte om numerik, utan om råvaror, produkter och tjänster i ett riktigt samhälle där tillgång och priser har en direkt inverkan på människors liv.

Bill Maher inne i en formtopp

Håll till godo!

Update 2: En del av klippen verkar tyvärr ha blockerats från tuben.

Update 1: New Rules 24/7

New Rules 17/7

New Rules 19/6

New Rules 12/6

Fysikmotor update 090710: Numerisk Integration (tech talk)

Det är inte utan en viss känsla av ironi jag ser tillbaka på hur arbetet med fysikmotorn började. För det första så hade jag en hyfsat avancerad kurs i numerisk integration färskt i bagaget, och tänkte att detta måste ju vara den mest kritiska komponenten. Oavsett om jag skulle behöva enkel Euler-integration eller mer manliga metoder som implicit Euler eller adaptiv steglängd så var det i alla fall här problemet låg. Kollisionsdetektering var också viktigt, så mycket insåg jag.

Men utvecklingen blev en helt annan. För det första så insåg jag överhuvudtaget inte behovet av den komponent som skulle visa sig vara allra viktigast i slutändan – solvern, som gör det möjligt att hantera flera länkade kontaktpunkter och leder.
Men framförallt så visade det sig att betydelsen av numerisk integration var en helt annan än vad jag hade tänkt mig. I kursen jag hade läst handlade det alltid om kända mekaniska system där alla relationer kunde ställas upp i ekvationssystem på förhand. Så är ofta fallet i industri- och forskningssammanhang där man simulerar enstaka system, och söker så precis simuleringsdata som möjligt utan krav på snabbhet. Det vill säga helt motsatta förhållanden till dem jag skulle hålla på med. Jag prioriterade hastighet istället för exakthet, vilket i princip uteslöt vissa av det mer exotiska – och dyra – integrationsmetoderna redan från början.

Sedan hade jag som en nyckelegenskap att relationer (kollisioner, krafter och leder) skulle kunna komma och gå dynamiskt (exempelvis genom interaktion med användaren), vilket innebar att det inte fanns några på förhand kända systemekvationer. Detta var av kritisk betydelse för de annars populära implicita metoderna, där man bl a behöver kunna evaluera sitt system i framtiden – en omöjlighet för okända/föränderliga system. Man kan approximera framtiden, och detta är precis vad en del utvecklare gör, men det är omständigt och kostsamt. Gängse norm bland realtidsutvecklare verkar därför vara att undvika implicita metoder helt och hållet genom att designa systemen på så sätt att de inte behövs (bl a genom att undvika mycket styva fjädrar, som kan vara svåra att få stabila för icke-implcita metoder).

Så istället för en häftig numerisk integrator sitter jag nu med enkel Euler-integrator på kanske tio rader kod, samtidigt som kollisionsdetekteringen (som jag bara hade mindre sus om) och solvern (som jag inte ens hade insett behovet av) svällt upp som de stora, tunga komponenterna. Tji fick jag.

Myers-Briggs personlighetstest

Personlighetstest kan vara hur kul som helst förutsatt att testet känns någorlunda genomtänkt och seriöst. Problemet är att de flesta test som finns online är banala skämt. De består av formulär med ett fåtal frågor där man utan större problem kan genomskåda hur varje svar kommer att tolkas, och där den resulterande profilen består av tveksamma slutsatser fulla av superlativ och smicker. Inte mycket mer givande än ett horoskop egentligen.

Men det finns ett test som skiljer sig från mängden och som kan vara väl värt besväret, nämligen detta: Jung Typology Test (ca 70 flervalsfrågor). Testet bygger på en modell som kallas Myers-Briggs Type Indicator (som i sin tur bygger på Jungs teorier), där ens personlighet klassificeras längs fyra olika skalor (källa):

Introvert (I) <—-> Extrovert (E)
Intuition (N) <—-> Sensing (S)
Thinking (T) <—-> Feeling (F)
Judging (J) <—-> Percieving (P)

Efter fullgjort test får man reda på den fyrbokstavskombination som bäst passar in på en (en bokstav från varje skala), och det finns alltså sammanlagt 16 (2⁴) olika typer. Till varje typ finns sedan mängder av information runt om på nätet som beskriver just den typen, och det är här man verkligen kan avgöra om det stämmer in på en eller ej.

Jag gjorde testet för runt ett halvår sedan och sedan igen alldeles nyligen, och blev båda gångerna typen INTJ (100% vikt på introvert, mellan 33-38% på de övriga). Det som fick mig att fastna för just det här testet var att beskrivningarna för denna typ (några utdrag nedan) passade rätt bra in på mig. Och kanske ännu viktigare, det fanns mycket hos de övriga typerna som jag inte passade in på (inte bara generiska ”passar alla”-attribut alltså).

Jag var, och är, för all del fortsatt skeptisk till att låta mig placeras i fack på så pass trubbig basis…men även denna inställning av skepcism finns faktiskt beskriven för INTJ-typen. Yikes!

Några utdrag om INTJ (emfas tillagd där det ringer en extra klocka). Känner du igen dig? Kanske du också är INTJ eller någon besläktad typ du med. Gör testet och kolla!

Wikipedia:

INTJs are very analytical individuals. Like INTPs, they are more comfortable working alone than with other people, and are not usually as sociable as others. Nevertheless, they are prepared to take the lead if nobody else seems up to the task, or if they see a major weakness in the current leadership. They tend to be pragmatic and logical individuals, often with an individualistic bent and a low tolerance for spin or rampant emotionalism. They are also commonly not susceptible to catchphrases and commonly do not recognize authority based on tradition, rank or title.

Hallmark features of the INTJ personality type include independence of thought, strong individualism, creativity, and a desire for efficiency. People with this personality type work best given large amounts of autonomy and creative freedom. They harbor an innate desire to express themselves, that is, to be creative by conceptualizing their own intellectual designs. Among their greatest strengths are analyzing and formulating complex theories. INTJs are generally well-suited for occupations within academia, research, management, engineering, and law.

Myers & Briggs Foundation:

[INTJs] have original minds and great drive for implementing their ideas and achieving their goals. Quickly see patterns in external events and develop long-range explanatory perspectives. When committed, organize a job and carry it through. Skeptical and independent, have high standards of competence and performance – for themselves and others.

Keirsey-modellen ger ytterligare beskrivningar av varje typ, och namnger dem dessutom. INTJ går under namnet Mastermind:

Masterminds are rare, comprising no more than, say, one percent of the population, and they are rarely encountered outside their office, factory, school, or laboratory. Masterminds do not feel bound by established rules and procedures, and traditional authority does not impress them, nor do slogans or catchwords. Only ideas that make sense to them are adopted; those that don’t, aren’t, no matter who thought of them. Remember, their aim is always maximum efficiency.

Problem-solving is highly stimulating to Masterminds, who love responding to tangled systems that require careful sorting out.

Masterminds are highly theoretical, but they insist on looking at all available data before they embrace an idea, and they are suspicious of any statement that is based on shoddy research, or that is not checked against reality.

Typelogic.com

INTJs are perfectionists, with a seemingly endless capacity for improving upon anything that takes their interest. What prevents them from becoming chronically bogged down in this pursuit of perfection is the pragmatism so characteristic of the type: INTJs apply (often ruthlessly) the criterion ”Does it work?” to everything from their own research efforts to the prevailing social norms. This in turn produces an unusual independence of mind, freeing the INTJ from the constraints of authority, convention, or sentiment for its own sake.

The Personality Page:

As an INTJ, your primary mode of living is focused internally, where you take things in primarily via your intuition. Your secondary mode is external, where you deal with things rationally and logically.

INTJs live in the world of ideas and strategic planning. They value intelligence, knowledge, and competence, and typically have high standards in these regards, which they continuously strive to fulfill. To a somewhat lesser extent, they have similar expectations of others.

The INTJ’s interest in dealing with the world is to make decisions, express judgments, and put everything that they encounter into an understandable and rational system.

INTJs need to remember to express themselves sufficiently, so as to avoid difficulties with people misunderstandings. In the absence of properly developing their communication abilities, they may become abrupt and short with people, and isolationists.

Ramlande Ragdoll

Förutom att (tydligen) vara en kattras så brukar ragdoll vara namnet för en fysiksimulerad datorspelskaraktär. Namnet är rätt logiskt för den som sett dem i aktion; de beter sig precis som livlösa trasdockor. Faktum är att även om en spelkaraktär kan ha alla möjliga rörelser så är det oftast bara de ”livlösa” — fall etc — som simuleras i fysikalisk mening. I regel sker en övergång mellan dessa två lägen: en spelkaraktär som t ex springer gör så enligt en förutbestämd animering. När karaktären så ”dör” övergår denna i en simulering, som i sin tur beräknar hur karaktären faller och interagerar med omgivningen.

Eftersom simuleringen är dynamisk så kan man aldrig förutsäga exakt vad som ska hända. Alla som spelat spel med ragdoll-fysik vet att det kan uppstå rätt komiska kroppsställningar när en spelkaraktär faller ihop. Det kan även hända att objekt kläms utanför spelvärldens geometri eller att lemmar fortsätter röra på sig.

Svårigheterna med att göra bra ragdolls täcker flera discipliner, från karaktärsmodellering till animering. Ur ett matematiskt perspektiv handlar det primärt om följande tre problem:

• Flerkroppssystem: Varje kroppsdel beror på alla andra kroppsdelar. Om en fot slår i marken så kommer det att påverka huvudets position och hastighet, trots att de inte har direkt kontakt med varandra. Detta ställer krav på programmets förmåga att lösa ekvationssystem. Fler kroppsdelar innebär större system, som är svårare att lösa.
• Stabila leder: Kroppsdelarna sitter ihop med hjälp av leder eller joints (vrist, knä, höft etc). En bra led ser till att kroppsdelarna som den ansvarar för (vristen ansvarar för foten och vaden osv) hålls samman ordentligt utan glapp och oscillationer.
• Vinkelbegränsningar: Varje led måste dessutom se till att vinkeln mellan dess två kroppsdelar håller sig inom ett visst tillåtet intervall. Knäleden tillåter t ex en vridning på ca 150 grader mellan vaden och låret.

Nedan finns en ragdoll-simulering i mitt program Tau2d. Den ramlande stackaren består av 15 kroppsdelar och 16 leder.

Varje bransch har sina hjältar…

…och sina ideal. Och ibland är likheterna få :)

Eva Longoria (film & TV-stjärna) samt Bjarne Stroustrup (grundare av programmeringsspråket C++).

Omnipotent programmering

Kalla det trötthet eller dator-koma, men den här typen av oavsiktliga programkodsformuleringar kan få mig att börja gapskratta rakt ut…

Man får hoppas bara att man inte ovetandes deltar i något i stil med WarGames.

Cafferty: Varför är kyrkobesökande personer mer benägna att stödja tortyr?

Detta frågar Jack Cafferty sina tittare, med hänvisning till en undersökning som visar att ju oftare en person går i kyrkan, desto mer benägen är denne att stödja tortyr som förhörsmetod. Allra värst var det bland Evangelikaner. Personer utan religiös anknytning ska vara den grupp som visar minst stöd för tortyr.

Till bakgrunden hör givetvis tortyr-debatten i USA om vad som definieras som tortyr och om det i så fall använts under Bush-administrationen. Barack Obama deklassificerade nyligen dokument som visade att Waterboarding de facto auktoriserats och använts vid hundratals tillfällen.

Man kan alltid diskutera sådana här undersökningar och särskilt dess slutsatser, men det råder ingen tvekan om att frågorna som väcks skrapar på ytan av något betydligt större — psykologin bakom tro och religionsutövande.

”We’re all Swedes Now”

Så säger Nouriel Roubini, ekonomen vars profetior om den pågående finanaskrisen gett honom öknamnet ”dr Doom”, syftandes på Sveriges hantering av sin bankkris 1992. Svenska staten köpte då upp och nationaliserade ett antal banker som blivit insolventa av fallande huspriser (precis som fallet är i USA nu). Tillgångarna såldes sedan av ett par år senare med endast små nettoförluster för svenska skattebetalare. Operationen verkar betraktas mer eller mindre unisont som framgångsrik.

Men även om nationalisering har haft stöd bland ekonomer redan från krisens första dag, däribland av Roubini och Krugman, så har det hela tiden haft en närmast blasfemisk innebörd politisk. Till och med ”progressiva” Obama sade nyligen:

Obviously, Sweden has a different set of cultures in terms of how the government relates to markets and America’s different. And we want to retain a strong sense of that private capital fulfilling the core — core investment needs of this country.

Så alltmedan USA sitter fast i sin kulturella och ideologiska självbild spenderas hundratals och åter hundratals miljarder dollar på att ge misskötta banker och finansiella institutioner konstgjord andning, ofta utan vare sig krav eller garantier. Läste någonstans att de största bankerna nu tagit emot mer pengar (i lån etc) än vad de själva är värda på marknaden, vilket kanske säger en del om hur ineffektiv den strategin är. Allt för att bibehålla myten om det ofelbara med privatisering och frimarknad.

Chalmers Johnson talar om fyra faktorer bakom fallen av Rom, Sovjetunionen och andra imperium genom historien: ideological rigidity, imperial overstrech, inability to reform och slutligen bankruptcy. USA visar tydliga tecken på de två förstnämnda och gryende tecken på de övriga två. Den brännande frågan lär fortsätta vara förmågan att förändras; kan man börja släppa på sina ideologiska tvångstankar? Kan man reformera det svindyra och alltmer hemlighetsfulla Pentagon, kan man hitta en mer ödmjuk och hållbar inställning gentemot omvärlden o.s.v.?

Fysikmotor update 10/2

Bild Wikipedia

Att simulera endast två kroppar mekaniskt var relativt rättframt: tilldela kropparna lite egenskaper och geometrier; simulera deras rörelser i små tidssteg; kollisionsdetektera och – om kropparna kolliderar – beräkna en kollisionsimpuls som får dem att ”studsa” iväg åt varsitt håll. Om kropparna hunnit överlappa varandra var det bara att ”knuffa” isär dem längs kortast möjliga väg så att det såg ok ut igen. Voila, en klar fysikmotor. Eller?

Jodå, så länge systemet bara innehöll just två kroppar. Men i regel vill man ha med betydligt fler än så. Kruxet är då att en och samma kropp kan vara inblandad i flera kollisioner samtidigt. Kropp A kanske kolliderar med B som kolliderar med C och D osv. Det kan alltså uppstå situationer där inte bara två utan ett okänt antal kroppar kolliderar och har en inverkan på varandra, och där varje enskild kropps slutgiltiga riktning och hastighet efter kollisionen beror på alla andra inblandade kroppar.

Detta skulle visa sig vara ett rätt knepigt problem. I teknisk mening är det ett icke-linjärt ekvationssystem. Ett sådant går bra att lösa med t ex Newtons metod men det är omständigt och lämpar sig inte väl för realtidssimulering. Det som behövs är någon approximativ men ändå tillräckligt exakt metod. För att hitta en sådan finns det bara en sak att göra; att ta ett djupt andetag och dyka in i den numeriska analysens dunkla värld.

Valet har nu, efter mycket slit och släp, fallit på en metod som först formulerar problemet som ett linjärt istället för ett icke-linjärt ekvationssystem (enklare och snabbare att lösa), och sedan löser det approximativt med hjälp av en iterativ metod vid namn Gauss-Seidel. En del andra tricks för att få rätt på överlappningar och annat smått och gott ingår också. En stor fördel med metoden är att den även kan hantera constraints, som används till att simulera olika typer av mekaniska leder. Bilden ovan föreställer t ex en kardan-led (Wikipedia).

En mer sofistikerad variant av samma metod används i fysiksimulatorn Box2d som ingår i spel som Crayon Physics Deluxe, Zany Doodle, IncrediBots m fl.

Så som i…Helvetet

Det känns lite kliché att klanka ner på ”svensk film”, men en stunds tittande på Så som i Himmelen på SVT i lördags fick det bara att rinna över.

Problemet gäller filmens hysteriskt överdrivna psykodynamik. Under den knappa timmen jag mäktade med att se utspelade sig säkert 3-4 regelrätta slagsmål. Japp, fysiskt handgemäng, mellan vuxna människor. Utöver detta förekom otaliga scener med gräl, skrik, gråt, svordomar och andra utageranden väl i magnitud med vilken affektiv störning som helst.

Vill man ha med starka scener och starka känslor – fine, men se för guds skull till att det sker motiverat. Det räcker inte med att låta folk grimasera och fäkta med armarna för att en scen ska beröra eller vara gripande. Bergman hade med en kort våldssekvens i Scener ut ett Äktenskap, men den scenen föregicks av över tre timmars uppbyggnad i form av dialog och foto i mästarklass. Ändå låg den på gränsen för vad som kändes trovärdigt.

Min erfarenhet är att folk generellt inte alls trivs med att översvallas av sina känslor. Särskilt inte av vrede. När det väl sker så är det fullständigt oromantiskt; destruktiva, regressiva utbrott, följda av utmattning och skuldkänslor. Det är inte förenligt med vare sig försoning eller insikt på det sätt Så som i Himmelen vill få det att verka.

Vidare — om vi bortser från de bisarra utbrotten — så konverserar filmens karaktärer som om de för varje given situation hade alla repliker preparerade. De liksom bara turas om att läsa upp dem. Det råder också en anmärkningsvärt hög självinsikt sett till innebörden i flera av dialogerna, där även komplicerade frågor förs utan större tecken på tvekan eller fördröjning.

Detta förefaller oerhört onaturligt. En normal (icke-trivial) konversation framskrider successivt efterhand som man tänker och funderar. Ordföljden kan ta oväntade vändningar, man omformulerar sig, utvecklar sig, kommer av sig osv, och allt detta ingår i dynamiken. Talspråket har helt enkelt långt mer än bara en lexikalisk innebörd. Så som i Himmelen (och många andra svenska filmer) behandlar talspråk som om det bara vore en talad form av skriftspråk.

Är det då möjligt, eller ens önskvärt, att ständigt vara helt verklighetstrogen? Antagligen inte, och en del av filmkonsten går väl ut just på att kondensera fram bara det mest signifikanta ur verkligheten. Ingen orkar ju med att se två personer sitta och staka sig i två timmar. Men att göra anspråk på komplexa människoskildringar och sedan bruka endast överspelade, teatraliska medel är inte bra nog. Det är både att ta sig vatten över huvudet och att underskatta sin publik på samma gång. Och det gör filmen närmast olidlig att se på. Förutom för Guldbagge-juryn då, uppenbarligen.